88-åriga Margareta Björksten är bevis på att det aldrig är för sent. Hon har ritat, målat och skrivit dikter vid sidan av hela sin karriär, och förra året debuterade hon med konstboken Sinnets utsvävning.

Margareta Björksten har alltid ritat och målat, men aldrig drömt om att försöka försörja sig som konstnär.

– Det finns inga pengar att tjäna på det, dessutom har det passat mig utmärkt att jobba som byråkrat. Det var ett jobb som man inte var tvungen att ta med sig hem, konstaterar hon.

För henne var jobbet ett sätt att försörja sig. Utanför arbetstid kunde hon i stället göra det som hon egentligen ville ägna sin tid åt.

När Björksten var i trettioårsåldern fick hon en tuschpenna och ett block av sin dåvarande man. Gåvan skulle visa sig bli avgörande för hennes konstnärliga uttryck.

Hon lyfter en tuschpenna som ligger på köksbordet.

– Nu ser tuschpennorna ut så här. De såg visserligen ganska lika ut förr men de var hemskt besvärliga att använda. Dessutom var pennorna jättedyra, man var tvungen att byta stift ofta, och man skulle fylla en kapsel och tvätta dem med jämna mellanrum.

Det hindrade inte Björksten från att använda pennan flitigt.

Det här var på 1970-talet och då hade hon inga konstnärliga förebilder eller referenser i sin omgivning. I stället skaffade hon några konstböcker och blev sin egen lärare.

– Men jag har nog jobbat för att lära mig och få handen att lyda ögat. Ibland kunde jag rita tills jag började må illa.

Hon beskriver tillståndet som hon är i när hon ritar som ett drömlikt flöde. Men när hon sätter ner pennan och möter figurerna som har dykt upp på pappret blir hon lika fundersam varje gång.

– Jag vet inte vad eller vem mina bilder föreställer.

I sin lägenhet har Björksten satt sitt konstnärliga avtryck på allt från lampskärmar till skåp. Väggarna är fulla av hennes akrylmålningar och tuschteckningar. Trots att hon har ritat på allt som har kommit i hennes väg har hon alltså inte förstått varifrån motiven kommer.

Motiven är surrealistiska och figurerna ser ut att vara av en annan värld. När hon bläddrar bland sina teckningar suckar hon högt.

– Varför ska jag göra så här underliga bilder? Nej, jag förstår inte. Egentligen känner jag inte igen mig i någon av de här bilderna.

För att få klarhet i sina motiv har hon börjat bildgoogla dem för att se vad de liknar.

– Det är så nytt för mig och jag vet inte hur mycket som stämmer, men något slags förstånd måste det väl finnas i artificiell intelligens?

Björksten sätter ändå inte all sin tillit till AI, utan har även vänt sig till psykoanalysens Sigmund Freud och Carl Jung, som båda har fokuserat på hur människors omedvetna kan ta form i drömmar.

Särskilt Jungs bok Människan och hennes symboler fick Björksten att inse att hennes motiv är allmänmänskliga.

– Det är arketyper, kollektiva föreställningar som finns i allas psyken.

Så du har alltid haft de här bilderna i dig?

– Jag tror att man måste söka fram dem. Du har säkert också liknande bilder i dig.

Enligt Jung är det vanligt att arketyperna dyker upp i drömmar. För Björksten framträder drömmarna på papper i stället för nattetid medan hon sover.

Något som Björksten däremot inte har drömt om, varken med eller utan penna i hand, är att ge ut en konstbok.

– Aldrig, slår hon fast utan en sekunds tvekan och förklarar att hon är hemskt rädd för offentlighet.

Ändå blev det så att Björksten som 87-åring kunde hålla Sinnets utsvävning i sin hand. I slutet av förra året utkom den ljusrosa boken med ett urval av hennes tuschteckningar, som har kompletterats med hennes egenskrivna dikter.

– Innan boken kom ut funderade jag på om jag verkligen vill uppfattas som den som gör så underliga bilder.

Trots att Björksten till en början var en motvillig debutant, har hon försonat sig med tanken och nu blivit vän med sin egen bok.

– Många har sagt att de tycker om bilderna och det var en som sa att han älskar dem. Då börjar man ju tycka att det kanske var okej att den kom ut.

I sin konst vill Björksten hålla fast vid det spontana och lekfulla, men i sitt eget liv har hon ofta varit försiktig. Kanske för försiktig, funderar hon så här i efterhand.

– Som yngre var jag blyg och bortkommen. Dessutom har jag varit med om två krig och jag har varit orolig sedan barndomen. Vi flyttade också ofta, så jag har säkert en inre otrygghet i mig.

Finns det någonting som du skulle göra annorlunda om du fick ge dig själv ett råd som yngre?

– Enligt en bok jag nyligen läst handlar tur inte egentligen om att ha tur, utan om att ta vara på sina chanser. Det skulle jag ha kunnat lära mig tidigare.