Bengt Ahlfors visor är en stark påminnelse om värdet i sånger som kan sjungas av vem som helst.

I september 2024 ringde en HBL-kollega för att be mig om ett bidrag till sin artikel om bästa finlandssvenska låt någonsin. Det här med ”bäst” inom konst och musik är förstås alltid vanskligt, men den gången var svaret lätt, Bengt ”Bebbe” Ahlfors odödliga Har du visor min vän. För mig var det också viktigt att välja en sång vem som helst kan sjunga, inte en låt man passivt lyssnar till i en färdigt inspelad version.

För den som vill sjunga och spela mera Ahlfors finns nu en ny fin visbok att bläddra i. Bengt Ahlfors värsta och vackraste (Litorale, 2025, red. Henrik Huldén) innehåller 42 visor från sju decennier. Alla texter är signerade Ahlfors, och förutom egna kompositioner finns här musik av bland andra Erna Tauro. Merparten av sångerna är skrivna för scenen, framför allt Lilla Teatern, men i den nya samlingen syns också Trio Flamme, som på sistone gjort en viktig insats för att lyfta fram Ahlfors.

Ahlfors, 88 år gammal, är fortfarande produktiv, och jag varvar visorna med hans senaste bok. Aska och akvavit (Litorale, 2025) är en teaterkomedi omvandlad till en kompakt roman, skarpt, rentav groteskt tecknad snarare än mjukt frammålad. Den borne teatermannens vassa oneliners lockar ofta fram ett leende. ”Lite hångel kunde hon tillåta sig, men om den hotade avancera nedanför naveln, då satte gränsbevakningen in med full styrka.”

Romanen passar in på ”erotik, politik och en hel del Helsingfors”, som Bebbe Ahlfors brukar sammanfatta tematiken i sina visor. Hans penna är kärnfull och fångar i bästa fall väldigt mycket i några synbart enkla verser. Jag fastnar denna gång för till exempel visan Dickursby station, där två människoöden kokas ihop till var sin vers och samtidigt speglar en större samhällsutveckling, flykten från landet, förortsliv, ensamhet.

I visbokens kommentarer skriver Ahlfors att erotiken överlevt bättre än politiken. Visan är som uttrycksform ett fint sätt att reagera på saker som händer just nu, med risk för att de förändras lika snabbt (kolla ändå in kuplettpärlan Lägg dina pengar i kultur!).

Så som samhället ser ut i dag är inte heller erotiken alltid lättsmält. Själv tycker jag att Ahlfors fräckhet oftast är charmig, och mansbilden nyanseras av alla motgångar. Mannen i visan må vara hur kåt som helst, men ofta går det åt pipan. Fler erotiska sånger med kvinnligt subjekt skulle ändå inte skada. Att Marthaförbundet föredrar att inte sjunga om manlig lust i sin lystringssång har jag full förståelse för. Varför inte sjunga om kvinnlig lust i stället?

Mitt eget fynd i boken denna gång är Trattkantareller, skriven av Ahlfors till livskamraten (och svampentusiasten) Ritva Siikalas 50-årsdag, med löfte om att sjunga den för henne vart tionde år. Bebbes visor i bokform är en stark påminnelse om värdet i sånger som inte tillhör en viss artist utan kan sjungas av vem som helst. För mig fungerar de också som en positiv uppmuntran att själv våga skildra livet i texter och musik.

Som Ahlfors diktar i Annette: ”Jag skall utan minsta ånger / dra dig ner i mina sånger / om jag aldrig lyckas få dig i en säng / skall jag ändå få dig in i en refräng!”