Nalle Valtialas minnesbok från sitt utbytesår i USA på 1950-talet har potential, men då gestaltningen lyser med sin frånvaro hopar sig problemen snabbt.

Premissen för Nalle Valtialas bok Go Williams, Go! En bok om minnet är att han utan hjälpmedel ska skriva om sitt år som Fulbrightstipendiat vid Williams College i Massachusetts 1956–1957: ”Ett år till brädden fyllt av äventyr och starka intryck”. Det låter som att det finns potential, men problemen hopar sig snabbt. 

I stället för att på något mer drivet sätt ge form åt det förflutna skriver Valtiala helt enkelt rakt ut vad han minns och vad han är osäker på om han minns i en lång radda. Var och varannan sida innehåller fraser i stil med ”jag minns”, ”i min minnesbild”, ”som jag minns”, ”tyvärr minns jag inte”, ”vad det nu kan ha varit”, ”men den bilden finns inte längre kvar i mitt medvetande”, och så vidare. 

Stilen är den hos någon som berättar anekdoter i en finurlig ton som mest lämnar en förvirrad – man kommer aldrig riktigt in i berättelsen, utan funderar mest på om det är tänkt att man ska imponeras, skratta, beröras, eller något helt annat. 

Språket är ofta målande på ett ”vitsigt” sätt som drar undan mattan för det litterära. Till exempel en mening som denna: ”Ur min mammas ena bröst strömmade vintern och våren 1938 frihetsdrömmar, ur det andra humanism, vilket gjorde studievalet arton år senare till ett enkelt kapitel”. 

Ett annat exempel på samma sak är när Valtiala beskriver ”nästa steg” i sin ”manbarhetsritual”, i Amsterdam på väg hem från USA tillsammans med en kompis. ”Var kan … pengarna ha kommit ifrån? Bjuder Staffan på konfekten? … I nästa glimt ligger jag i sängen bredvid kvinnan, snarare en ung flicka, slank och tilltalande. Är det hennes första dag på jobbet?” 

Det är kanske meningen att man ska uppfatta författaren som känslig i och med att han sist och slutligen inte kan genomföra ”ritualen”. Det man främst slås av är ändå tondövheten i beskrivningen av situationen.

Exklamationer och kallprat

Inte sällan förmedlas känslorna genom exklamationer. Om en solnedgång: ”Fullkomligt hänförd av föreställningen brast jag ut i en lovsång till moder Natur.” Om en ”skimrande vy”: ”Förunderligt!” Allmänt: ”Vilket år! Vilka minnen!”

Någon gång är det både ”vitsigt” och hänfört på en gång, som när Valtiala liftar och chauffören lyckas med konststycket att pricka rätt antal motorvarv för att han ska kunna växla upp utan att använda ”kopplingen, denna mojäng för gamla fröknar. Upp med besked. En seger. En triumf. Vagnen vibrerar av känslor. Min själ lyfts mot skyn”.

Problemet här är främst bristen på gestaltning. Jag tvivlar inte på att året var viktigt och formativt för Valtiala, men för att förmedla det genom text räcker varken återgivningar eller känsloutrop – det skulle krävas både form och språklig stil.

När Valtiala testar något lite mer formmässigt vågat, ett telefonsamtal mellan sitt nuvarande och dåvarande jag, kvarstår problemen. Samtalet, som skulle kunna vara hur brännande som helst, resulterar i kallprat: det kretsar kring väderleken, och kring hur man kan bli förvirrad av skillnaderna mellan de europeiska och amerikanska måtten för temperatur, längd, vikt och hastighet.

Fascinerande luffarliv

Hur är det då med de utlovade äventyren? Att en ”vit ångare” år 1956 trafikerar rutten Helsingfors-Chicago, och att Valtiala helt enkelt går in på ett kontor och får betala sin resa genom att arbeta på båten, är visserligen ett spännande faktum. Också hans luffarliv är fascinerande, hur han sover på golv och bakom buskar till synes utan oro.

En hel del blir det ändå av redogörelser i denna stil: ”Jag knyckte papper för mina skrivuppgifter. En gång tog jag en stämpel” och ”Själv har jag alltid festat lagom lätt, för att vid en eventuell eldsvåda hitta fram till dörren”. Det pissas bakom en byggnad samtidigt som polisen råkar åka förbi (utan att stanna), vid ett annat tillfälle stjäls nästan en frysväska med Coca-Cola, och så vidare.

Alla dessa till synes icke-äventyrliga händelser skulle givetvis kunna vara hur spännande som helst. Att både de och de mer uppenbart äventyrliga episoderna blir tråkiga beror än en gång på att Valtiala inte kan förmedla dem på ett engagerande sätt.

Stunder då texten glimrar till

Några gånger glimrar ändå texten till. Som i denna korta mening om Valtialas vagabondliv: ”Vägen är mitt skosnöre” – en volt i textform. Eller i dessa rytmiska och levande meningar om en kväll i Haveford: ”För länge sedan och ändå inte förbrukad. Inte så länge den finns kvar i mitt medvetande och då och då dyker upp, ensam för sig eller som en glimt i ett oändligt flöde, en svart ström med gnistor här och var, som skeppslanternor på en nattlig ocean”.

Det är stunder då Valtiala tycks tappa sin malande röst och man som läsare glömmer att det är honom allt handlar om, då något mer allmängiltigt lyser fram och språket närs av sin egen energi. Hur bra skulle inte en bok där en sådan nivå upprätthölls hela vägen igenom ha kunnat bli?