Konstdoktorn och fotografen Kristoffer Albrechts debutroman spänner från andra världskrigets slut till 1990-talets Helsingfors. Dramaturgiskt är berättelsen välbyggd, med stilistiskt skulle boken ha vunnit på mera personlig finess.

Kristoffer Albrechts debutroman ”Alberts violin” utspelar sig under två olika tidsrum och platser: under andra världskrigets kaotiska final i Sydeuropa och i Helsingfors 1993. Dessutom med en kort gåtfull episod däremellan i Alpes-Maritime 1953. Också judarnas öden, utanför förintelselägren, hör till berättelsen. 

Persongalleriet är i stort sett samma genom åren. Finlandssvenskan Tekla studerar i Frankrike i början av 1950-talet men efter mannen Jeans tidiga död flyttar hon tillbaka till Helsingfors med sin son Paul. Man vet inte mycket annat om henne än att hon översätter fransk litteratur. Jeans kumpan i den underjordiska motståndsrörelsen är den judiska belgaren Albert. De använder täcknamnen ”Hammaren” och Skäran”. En central person är Alberts dotter Léa som får ärva pappas violin. Som gubben i fiollådan dyker Teklas son Paul upp. 

När berättelsen nått fram till 1993 uppdagas nya pusselbitar som fyller ut karaktärernas bilder av sina tidigare liv. Temat är ett citat av Maupassant: ”Vårt minne är en mer perfekt värld än världsalltet: det ger liv åt det som inte längre finns.”

Violinen är det föremål som likt gotiska sagors ringar, svärd eller kronor väver berättelsen vidare. 

”Inte skriven med timmermanspenna”

Kristoffer Albrecht är internationellt meriterade fotograf, konstdoktor och docent vid Aalto-universitetet. Nära pensionsåldern ville han ” … se om han var i stånd att åstadkomma ett större bygge och berätta en längre historia”.

Det klarar han. Jag läser boken som en dramaturgiskt väl uppbyggd berättelse. Med en sådan struktur sägs den skriftliga formen ge sig själv. Det gör den inte riktigt. Texten bär dock konsekvent händelserna framåt. Den är kanske inte skriven med timmermanspenna, men hade vunnit på mera personlig finess.

Personporträtten är okomplicerat trovärdiga. ”Hon var av medellängd och hennes kropp hade en lekfull och naturlig smidighet. Något fick Jean att tänka på en utters sätt att ta sig ned i vattnet, mjukt och vigt”. Men den kåta och törstiga kontrabasen Yves i Léas orkester är en staffagefigur utanför sammanhanget.

Romanens stora behållning är spänningen som får åtminstone mig att nyfiket vända bladen. Som konstfotograf beskriver Albrecht den finländska skärgården perceptivt. Den utgör en fin miljö för den nödvändiga kärlekshistorien.

Så som jag förstår bokens livssyn förenar jag mig med den till fullo. För att citera Gabriel García Márquez: ”Livet är inte det man lever, utan det man minns för att berätta om det.”