Tom Sandqvist (1954) är en Borgåfödd i Sverige verksam konstvetare och författare med konstinriktningen dada eller dadaismen som specialitet. Hans författarskap, såväl forskningen som essäistiken och skönlitteraturen, kretsar kring dada.
Dadaismen uppkom i Zürich 1916 som en protest mot första världskriget och det borgerliga samhället. De som samlades där var för det mesta flyktingar. Dadaismen levde som en egen rörelse i (främst) Europa i ett decennium och flöt sedan in i modernismen.
Typiskt var behovet att spränga strukturer inom både bildkonst, teater och litteratur. Språkliga strukturer blev absurda och osammanhängande bokstavslängor. I Sandqvists böcker finner man spår av detta behov av syntaxsvängningar och långa stycken.
I många av hans skrifter finner han både paralleller till eller påverkan från den östeuropeiska judendomen, som förintades både som kultur, livsstil och människor under andra världskriget. Han uppvisar kunskaper och förståelse för denna skoningslöst avbrutna judiska livsform, i synnerhet den östjudiska filosofin, i sin litterära verksamhet.
Detta fortsätter han med i sin nya bok Det våta språket (Litorale 2023). Boktiteln syftar på den experimentella syntaxen i dadaismen.
Fiktiva nattliga samtal
I Det våta språket samtalar författaren med dadaisterna Arthur Segal och Emmy Hennings i en by i Södermanland en allhelgonakväll.
Under denna natt görs kopplingar mellan skräck och brutalitet, krigets absurda väsen och följder, den ständigt återkommande antisemitismen och människans intellektuella och emotionella svagheter i dialog med en lång rad med namn, från både religions- och kulturhistorien.
Författaren anspelar med de övriga två kontrahenterna på skeenden, som mer eller mindre tydligt kunde ha undvikits om … Och det är detta ”om” som blir outhärdligt om man tänker på följderna. Att spränga strukturer, att ifrågasätta, blir en del av människans historia liksom också den judiska praktiken att besvara en fråga med en annan fråga.
Associativ framställning
Bland de otaliga exemplen, parallellerna och symbolerna som hänsyftar till olika personer i den inre intellektuella kretsen nämner författaren omständligt Hugo Ball, en av grundarna och ledarna för dadaisterna i Zürich.
”Den alfabetiska skriften äger sitt ursprung i det muntliga talet, och det tycks vara detta ursprung som dadaisterna var på jakt efter då till exempel Hugo Ball, ja han av alla, spårhunden i varje buskage som följer efter vilket byte som helst som passar hans dystra syften, förklarar att de simultana nonsensdikterna handlar om att avstå från språket för att få det att födas på nytt: – Jag läser verser som gör ingenting mindre än avstår från språket.”
Sedan följer en lång debatt om hur olika påverkare ser och har sett på språket och skriften. Om man över huvud taget kan tala om en enhetlig uppbyggnad eller en struktur i Det våta språket, så är ovannämnda exempel betecknande för boken.
Hebreiskans flytande nu
Om metonymin versus metaforen skriver författaren:
”I klassisk lingvistisk teori är metaforen, som ni vet, en persona, en mask, en konstighet om upprättas genom att något sägs på ett annat sätt: metaforen, bilden i språket eller den språkliggjorda bilden, är parafrastisk, och parafrasen är i sin tur uttrycket för en konstighet i signifikationen – metaforen är, som Freud säger om drömmen, något som utspelas på en annan scen, den påkallar tingen, men håller sig fri från dem, som beteckning är den både annorlunda och identisk, medan metonymin i sin tur är ett slags sido-ordning --- Metonymin, har det sagts, skapar en oupphörligt fortskridande mångtydighet ---.”
Författaren kommer in på sitt favoritämne, det judiska sättet att tänka och verka.
”Det grekiska nuet, den grekiska närvaron, definieras av den plats där handlingen äger rum och där det finns åskådare och vittnen, medan det hebreiska nuet är flytande, innehållande både den närvarande tillvaron och det förflutna samtidigt --- Den rabbinska världen är intertextuell: texterna ekar, interagerar och tränger igenom varandra där det temporala och spatiala distinktionerna kollapsar i den simultana, icke-hierarkiskt organiserade textuella massan ---.”
Ingalunda lättläst, men läsvärd
Till slut några ord om bokens specifikation som en skönlitterär essä. Det är ingalunda helt främmande att ha ett slags berättare som möter verkliga personer, speciellt historiska. I Det våta språket är platsen för handlingen, om man nu kan tala om en sådan, fiktiv, liksom också själva handlingen.
Sakinnehållet däremot grundar sig på olika litterära och andra konstnärliga teorier och filosofi. Essäistik är som känt inte lika med akademiska forskningsresultat och behöver mera sällan omfattande notapparater. I Det våta språket hänvisas i marginalen ofta till olika relevanta verk. Bland dem finns flera som författaren själv har skrivit.
Boken är ingalunda lättläst, men synnerligen läsvärd. Om formen kan man kanske säga, att dada är dada, också i ett litterärt verk som kombinerar olika genrer, såsom i Det våta språket.