Nicko: Hej Henrik. Jag måste först och främst säga att dina två senaste diktsamlingar På lätta versfötter och Hela härligheten har satt igång min tankeverksamhet ganska mycket när det gäller bredd och vidd inom poesin. Du skriver ju på ett sätt ang versmått och rim som användes mer förr i tiden som känns lite uppiggande, då jag inte har läst så mkt sådan lyrik på sistone. Vad fick upp dig att börja skriva poesi på detta sätt från första början?

Henrik: Hej Nicko! Tack för frågan, och för dina insatser i poesins tjänst. Jag har med behållning läst dina tankar om mina verspoesiböcker, och diskuterar gärna vidare.

Språk är för mig inte bara ett redskap för att uttrycka sig, det är en hel verkstad, med små gröpjärn, kraftiga tvingar och stora svarvar. En människa har så många dimensioner och tankar, så alla verktyg behövs. Jag tycker det också gäller poesi. En hel del litteraturvetare är snåla och snorkiga med sådana verktyg de inte själva använder, och tänker sällan på att alla verktyg kräver sitt eget kunnande.

Nu ska jag inte fastna i den här snickerimetaforen, men gränsen mellan konst, konsthantverk och hantverk känns onödig i sammanhanget. Min verspoesi är den form jag känner mening och eget uttryck i. Formatet är nära sångtexten, vilket jag också tangerar i förordet till Hela härligheten. Jag tycker det är inskränkt om verspoesin förpassas till lättviktsgenren eller att underhållning är sämre konst. Jfr prof Torsten Petterssons kolumn om deckargenren i dagens Hbl. God underhållning är inte detsamma som tidsfördriv, meningslöst dravel.

Du skriver att du inte är begeistrad av versdikt med rim i boken när det gäller Hela Härligheten. Så uppfattar jag att poesi också kan fungera. Du har kanske missat en hel genre, med tex. Alf Henrikson och Tage Danielsson. Jag är hedrad om jag får vara din inkörsport till verspoesin.

Nicko: Ja. jag tror att jag har kört fast inom vissa genrer inom poesin och det är väl det som gjort att jag funderat mkt på dina böcker och inte kunnat släppa dem riktigt fast mina första intryck varit mer negativa än positiva. Tage Danielsson känner jag ju till, men har inte läst nåt av han på länge och inser att jag nu borde ändra attityd till den genre du sysslar med. Inställningen handlar ju om så mkt när man ska läsa någonting.

Efter några läsningar av dina böcker så förstår jag ju att det inte är så enkelt att få ihop såna diktsamlingar som du skrivit även om det kan se enkelt ut. Det du sysslar med inom lyriken är bara ett annat rum än de rum jag brukar befinna mig i inuti poesins slott och jag försöker än en gång lägga mina förutfattade meningar åt sidan och försöka anamma den genre du skriver. Jag tror det kommer berika mig både som läsare och författare.

Jag skrev nåt i recensionen av din senaste bok att jag uppfattar din poesi som mainstream poesi. Håller du med här eller tycker du jag är ute och cyklar i ett sånt påstående?

Henrik: Min avsikt var inte att framhäva min arbetsinsats eller gräva ner mig i försvarsställning. Folk får naturligtvis tycka vad de vill om både verspoersi och mina verser, och kvalitetskriterier i litteraturen är sällan absoluta eller definitiva. Mina dikter är uppriktiga uttryck för mina tankar och reflektioner och jag är ibland arg eller ledsen, ibland bara förundrad eller road. Som de flesta väl är. Ska man bara skriva när man är i ”rätt” sinnesstämning?

Det glädjer mig om du kan ta emot min och andras verspoesi med öppet sinne. För när du säger att jag skriver ”lyrik för den stora publiken av lyrik som garanterat inte vill ha svåra dikter om depressioner inuti depressioner eller närbilder av oändliga stjärnsystem som inte ögat kan uppfatta” så tycker jag att du kategoriserar ganska våldsamt och ger uttryck för just det publikförakt som ökar avståndet mellan poesi och läsare. Det kanske du inte menar att göra.

Jag är som du mycket riktigt konstaterar både vispoet och vissångare, och därmed är mycket av det jag skriver och framför riktat till en fysisk, närvarande publik. En form av performance, en dialog i rummet som innefattar reaktioner och växelverkan. Jag har inte tänkt på det förr, men du kanske har rätt i att det också påverkar mina tonfall i dikterna. Jag vill förstås beröra men inte såra, röra men inte skapa nedtämdhet. I den meningen riskerar jag förstås att skapa ”underhållning för stunden som bara snuddar lite på allvaret” som du uttrycker det. Det är inte min avsikt, men jag förstår att risken finns. Jag har också slutat delta i tävlingarna i att skriva snapsvisor. Jag är stolt och glad över allt jag vann, men framgångarna gjorde att jag fick en stämpel i pannan och allt oftare presenterades som ”snapsvisemakaren” eller ”snapsmästaren” också i sammanhang där de meriterna inte hade någon betydelse. Eller i sådana sammanhang där genren snarast är en barlast.

Fint att läsa att du överväger att ändra förhandsinställning till verspoesin, det är alltid välgörande att öppna upp, eller som dramatikern och vispoeten Bengt Ahlfors beskriver sig själv i Vem och vad: ”Särintresse: Varför inte tvärtom”.

Du har säkert läst Eeva Kilpis vackra dikt, som handlar om precis det här:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
Du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Skoj att diskutera med dig.

Nicko: Detsamma! Om vi går tillbaka till recensionerna av dina böcker så skriver jag också att jag inte förstår din poesi. Det man inte förstår är lätt att vifta bort från sig som det ena eller det andra och det är väl därför jag vill göra den här intervjun med dig också för att få mer förståelse för det du skriver om.

Alltså jag förstår poesin, men ändå inte. Så här känns det: Du har ju utan tvekan en talang i att skriva och jag tänker som så att varför skriver Huldén en dikt om hur man äter en glass med stil. Det är så bisarrt för mig eftersom jag inte läst mkt av sådan slags poesi. Sen tänker jag varför skulle han inte skriva om det när ingen annat verkar ha gjort det?

Varför ska poeter mest skriva om ångestdjupa träsk som de med nöd och näppe knappt kan ta upp ur och samtidigt analysera allt som sker runtomkring dem samtidigt? Kanske för att det finns den föreställningen om att det finns nåt problem i den verkligheten som poeter ofta befinner sig i. Det kan vara just där skillnaden är mellan din lyrik och mycket av det andra som jag läst. Att det finns nån slags avslappnad enkelhet som vilar runt själva dikthantverket som jag har svårt att relatera till.

Henrik: Jag läser med intresse ditt senaste brev och din formulering om rimmad dikt: ”det finns nån slags avslappnad enkelhet som vilar runt själva dikthantverket som jag har svårt att relatera till.” Här finns något att gräva i.

Jag tror ju inte att poeter som regel skriver ”om ångestdjupa träsk som de med nöd och näppe knappt kan ta upp ur och samtidigt analysera allt som sker runtomkring dem samtidigt”, jag tror att det är en enkelspårighet i den litterära debatten, där den typen av poesi diskuteras oftare än annan dikt. Svårt att sätta fingret på det där, litteraturvetenskapen ägnar sig naturligtvis gärna åt nyskapande poesi, och tycker man att något är stelnat i sin form eller tradigt i tonen så kanske innehållet inte intresserar.

Poesin har så många uppgifter, livet är så brokigt och det finns läsare av så många slag. Det är välvilligt av dig att tro att det finns en massa diggare eller läsare av just min poesi, när det naturligtvis är tvärtom. Din recension är hittills den enda jag har fått, och jag vet att kulturredaktionerna överöses med böcker som ingen hinner recensera. Det är väl inte alltid ett medvetet dissande, men visst finns det en klassificering av böcker som beror av förlagsstorlek och genre.

Nicko: Jag tror det handlar mkt om vilken poesi jag dras åt undermedvetet och som kommer till mig i strömmar. Dvs den tungsinta poesin som säkert har varit minst 75% av det jag läst och skrivit om på sistone. När livet inte har varit rätt tufft ett längre tag på olika sätt blir det väl så att man har lättare att spegla sig i det som man själv känner igen sig?

Jag inser desto mer som jag skriver till dig att jag fastnat i en bubbla både när det gäller en stor del av den sorts poesi som jag läser och även hur jag skriver. På nåt sätt blir denna konversation en slags ögonöppnare som jag är övertygad om att kan hjälpa mig att se saker från ett större perspektiv ang poesins världar och det är jag tacksam för.

Det är nog nyttigt med en sån här diskussion för mig som mig att begrunda mig själv som recensent. Egentligen ser jag mer mina recensioner här på nickopoet.com mer som reflektioner är renodlade recensioner. Jag tillåter mig att vara ganska spontan och gör sällan efterarbete och skriver kanske för rakt på sak ibland, men jag har gett mig själv den friheten ang upplägget här på gott och ont.

Du har helt rätt att jag kategoriserar våldsamt ang hur jag skrev i de raderna där du citerade några rader från recensionen av Hela härligheten och kanske är det mitt sätt att skriva på ibland att ”överdriva” genom metaforer. Kanske mer rök än eld i såna upplägg, men vem är perfekt? Livet går bland annat ut på att lära sig och gå framåt i livet.

Jag är nog tacksam över den här dialogen vi har Henrik. Jag brukar inte diskutera varken så mkt av mitt skrivande eller min journalistik med andra utan bara göra min grej och nu blev det ju en öppen dörr för att analysera vidare för hur jag skulle kunna utvecklas mer som skribent pga detta. Så ett stort tack för det!

Henrik: Jo, det är välgörande att möta andras tankar. Du tvingar också mig att reflektera över tonfall och uttryck i det jag skriver. Och när jag bläddrar i din Brändöbok läser jag många rader som sätter sig i både hjärna och hjärta – och du är minsann inte heller bara fokuserad på tunga teman eller känslor. Dina naturbilder och dina träffsäkra detaljer är tilltalande och flera gånger drar jag efter andan och tänker – ja just det ja, så där kan det vara. Och fast jag varken gillar syltmunkar eller vet vad Othello är för ett café så gillar jag överraskningsmomentet i den dikten. Och att den fortsätter och fortsätter. Vad händer med sylten? Får jag nu socker överallt?

Nicko: Brändö i mitt hjärta var den svåraste boken jag skrivit just eftersom den är så ljus. Mina tidigare böcker behandlar mkt mer bekymmer i livet och jag kände att jag var tvungen att skriva en bok som man kan vila sig mot. En plats att komma hem både i geografisk bemärkelse och i sina inre landskap. Glad att jag skrev den och den har fått bra kritik, så jag är helt nöjd med den.

Ang sylten och sockret. Jadu, nog behövs det mer av sånt i vår trasiga värld. Rekommenderar ett besök på Othello på Brändö om du har vägarna till Vasa någon gång i framtiden. Här finns ett litet reportage jag skrivit om cafét:

Tack igen för dialogen vi haft Henrik. Tror vi båda två har blivit lite klokare efter detta.

Henrik: Tack själv! Och jag ska besöka Othello vid tillfälle. Jag är själv född på ett annat Brändö, den fashionabla villastaden i Helsingfors. Min familj bodde där i ett släkthus de första åren av mitt liv, men tvingades sedan mormor avlidit flytta till en hyreslägenhet i en trivsam förstad på andra sidan stan. Så Brändö är ett ortnamn med laddning också för mig.