På Helsingfors bokmässa fick jag syn på en dramatisk bokpärm. Rubriken i stora feta bokstäver och en svart silhuett av en fyr mot ljust gul bakgrund. Boken har just kommit ut, sa försäljaren. Pekka Barck stod det på hans utställarskylt. Pekka Barck är förlaget Litorales grundare och verkställande direktör.

        Boken är skriven av Olle Andersson. I företalet skriver han att hans intresse för Hogland har djupa rötter. Hans morfars far, Karl Oskar Granlund, hade flyttat till Hogland 1892. Olle och hans två bröder Kaj och Åke har vuxit upp med sin mors och sin morfars minnen och historier om livet på Hogland. Det är sannolikt den här omständigheten som gör att faktaboken om Hogland känns varm och personlig.

        Fjorton kapitel om Hogland. Det börjar med hur ön reser sig ur havet och slutar med förfallet efter 1944. Några av rubrikerna: I. Höga berg, II. Kamp om herraväldet, VI. Förrädiska farvatten, XI. Hälsovård och folkbildning och XIII. Konstnärer i paradiset. Att Hogland blev populärt bland konstnärer kan vi glädja oss åt nu då vi tittar på de talrika illustrationerna i boken. Och det är inte endast konstverken som är fina. Gamla kartor i gediget tryck och stämningsfulla bilder av livet på ön och dramatiska skeppsbrott.

        Vi får läsa att det ståtliga ångfartyget Admiral i november 1888 rände på grund utanför Haukkavuori. Öborna bärgade vad som gick att rädda innan fartyget krossades av stormvindarna. Följande år eldade byborna sina bastur med ek, mahogny och ebenholtz. Spritsmugglingen har sin givna plats i boken. En nyhet för mig var att Algot Niska har spelat vänsterytter i Lovisa Tors fotbollslag.

        Sälhundarna på Hogland var ett synligt och högljutt inslag. 100 hundar i Suurkylä och lika många i Kiiskinkylä. Alla hundar gick lösa. Då turistströmmen ökade blev sälhundarna sällskapshundar. På ett foto av en åkerplätt drar tre kvinnor en plog som styrs av en karl. I bildtexten står det att det bara fanns några få hästar på Hogland. Potatisen sattes med kvinnokraft. Bildkällan anger. Åker, Centralens för turistfrämjande samling, Museiverket.

        Nog om detaljer. Boken är faktaspäckad men inte tungläst. Texten är tillräckligt stor så att läsare med nedsatt syn klarar av den. Balansen mellan text och illustrationer är föredömlig.

        Pekka Barck är bokens bildredaktör och ombrytare. Han säger att det var ett hårt jobb att skaffa fram bilderna. Jag tror honom. Då jag betalat boken och han räcker mig den konstaterar han att det är tung, en tungt vägande bok.

        På Litorales webbplats säger författaren så här: ”Under några år i början av 1950-talet hyrde mina föräldrar en sommarstuga på Lilla Krokö, utanför Spjutsund i Pyttis skärgård. På kvällarna brukade vi gå upp på öns högsta berg därifrån man vid god sikt kunde se fyren på Hoglands norra udde, Pohjoiskorkia. Där kunde vi sitta länge och höra mamma berätta om Hogland.”