I SONJA NORDENSWANS roman om den unge Peik finns en skildring av ett dödsfall som torde höra till en av de minst känslosvallade i världslitteraturen. Historien inleds med att Peik är vid liv, men vid bara sjutton års ålder förolyckas han och fortsätter, då i en postexistentiell tillvaro, som berättelsens narrator.
      Nordenswans roman påminner en del om dramaserien Sommaren 85 på SVT. Trots att Nordenswans berättelse börjar i decenniet innan den tid SVT:s serie äger rum, lyckas hon på samma sätt förmedla ett absolut gehör för tidsandan. Peiks berättarröst är narrativet hos en vuxen man som liksom klarar av att vara närvarande i sin egen barndom men ändå för fram berättelsen utan att fastna i nostalgin.

PEIKS HELA TONÅRSTILLVARO kretsar kring klasskompisen Lena. Vid historiens början är hon ärligt talat ganska påfrestande. Lena blir för full för ofta och förstår för sällan konsekvenserna av det. Nordenswan har en god förmåga att göra triviala tonårsutfrågningar klart läsvärda, och jag tappar aldrig intresset för Lenas runtstrulande med halva klassen. Hon har lika stor aptit på killarna i klassen som de på henne, men det är Lena som får stå till svars för sitt beteende när de slipper.
      Peik däremot, som under en lång tid drömmer så intensivt om att på alla tänkbara sätt få vara Lena nära, blir hennes förtrogna. De lär känna varandra via brev som lämnas i skolbänkarna, och när Peik alltså lämnar jordelivet kan han redan Lenas inre som ingen annan. Därav alltså romanens titel; Peik har full koll på vilka som finns i Lenas hjärta. Han kommer att fungera som vad som närmast beskrivs som Lenas skyddsängel. Däremot antar han ingen materiell skepnad och kan närmast betraktas som hennes externa samvete.

DET MÄRKS att Nordenswan kan det 1970-tal hon placerar Lena och Peik i. Flyhänt tecknar författaren en tillvaro som idag ter sig exotisk: 18-åringar som får jobb på första bästa ställe de hör sig för och inte heller är rädda för att lifta med långtradare.
      Idén om att Lena få en okänd välgörare på halsen är jag ändå lite kluven till. Trots det exotiskt fria och till en början bekymmerslösa sjuttiotalet hamnar Lena i situationer där hon är i behov av någon som står på hennes sida. Samtidigt ger hon intryck av att vara en klart kompetent romankaraktär, oavsett om hon lyssnar på tankar som omärkt planterats i huvudet eller inte. Det är inte direkt ofarligt för en ensam 18-årig flicka att ta sig ut i världen, men det som utvecklas till en flera år lång roadtrip och tar Lena till i tur och ordning Aberdeen, Amsterdam och Ibiza blir en fin skildring av en resa som stundtals också innehåller ganska otäcka inslag.

ATT LÅTA PEIK berätta Lenas historia är ett intressant grepp, men det är länge oklart om det övernaturliga elementet faktiskt tillför något? Formmässigt blir brytningspunkten med Peiks förändrade status från levande till åtminstone inte längre kropp, väl snabbt överstökad.
      Som läsare är det lite svårt att hänga med i vad som händer just där. Det bör kanske rimligtvis tolkas som att Peiks känslor för Lena är så starka och bestående att döden inte rår på dem, men det skildras för sömlöst.
      Längre fram i berättelsen visar det sig däremot att det som Peik trodde var någon sorts evigt liv som sekundant möjligen kan förhandlas om, och då blir historien verkligt spännande. Tyvärr är det en ganska tunn liten volym Nordenswan skrivit och jag får inte alls svar på de frågor jag önskar. Här finns framför allt karaktärer vars namn liknar varandra, och vars liv kan anas vara två skilda men ändå parallella existenser. Det är ett tema som hade kunnat behandlats betydligt djupare, men just där sätter författaren punkt. Vågar man hoppas på en uppföljare?