Det har gått några år sedan författaren Tom Paxal med Askad satte punkt för sin deckartrilogi i östnyländsk miljö. Nu är han aktuell med nya boken Havets hjärta där han tacklar liv och författarskap med samma grovkorniga berättarstil.
Det är inte första gången som Tom Paxal skriver berättelser där han binder samman historier ur sitt eget förflutna. I Havets hjärta botaniserar han i minnen ur verkliga livet, han begrundar sitt författarskap, han rör sig i fantasins utmarker, kort och gott: Paxal fortsätter där prisbelönta boken Farlig hamn satte punkt för mer än tio år sedan.
Havets hjärta marknadsförs som en roman men det är snarare fråga om en samling löst sammansatta berättelser som stundtals suger ner läsaren i ett josepchconradskt mörker. Det handlar om att dyka ner i människosinnets dolda skrymslen, och det roliga med Tom Paxal är att varenda litet möte banar väg för hisnande historier av det mest varierande slag.
Som läsare vet man aldrig vad ett slumpartat möte vid en bardisk – vare sig den finns i Banjul, Gdynia eller Lovisa – leder till. När det gäller Paxal stannar det sällan vid några drinkar och allt som oftast dras man in i en story som inte kan beskrivas som annat än vilt galopperande. Dramatiken är påtaglig; en rejäl skröna tappar ju inte farten av osannolika vändningar eller av att ha en kändis i centrum.
Fint folk och råskinn
Vad sägs till exempel om ett för-presidentiskt triangeldrama där Tom Paxal sitter på jazzklubb i Helsingfors och talar med en fjär och avspisande ryska (tror han). Han hjälper i stället Sauli Niinistö att snacka in sig hos damen som gör den sist nämnde sällskap hem. Det är först långt senare, via tevesändningen från slottsbalen, som Paxal inser att han hjälpt Sauli och blivande fru Jenni Haukio att undvika paparazzi.
Annars befolkas Tom Paxals universum i mångt och mycket av folk som finns längre ner på samhällsstegen. Det är hamnsjåare och halvkriminella, donare och alkisar, psykfall och arbetslösa ... till ett överrepresenterat skrå hör också de hesröstade barrosorna, inte sällan av den betalda sorten.
Tydligen är ensamma, medelålders författare lika med hårdvaluta vid bardiskar världen över. I det här fallet blir det inga traditionella transaktioner, men kvinnsen får i stället betalt för att prata: många otroliga storyn bara sitter och väntar på att en observant skribent ska dyka upp, verkar det som i varje fall.
Otroligt och lite till
Otroligt är överlag ett ord som passar in på många av berättelserna i Havets hjärta. Tom Paxal är antihjälten som griper in och hindrar en man från att piskas på Gamla rådhustorget i Borgå (en Via Crucis-övning). Han befinner sig i S:t Petersburg med ett Kulturfonden-stipendium på bakfickan och gör deckarresearch med ryska maffian i bakhasorna. Han klarar sig helskinnad när det sunkiga pensionatet i Istanbul plötsligt rivs under fötterna på honom (han bor på översta våningen).
För de östnyländska läsarna torde kapitlet Havets salt vara av särskilt intresse. Där berättar Tom Paxal en rad goda historier från sina tre år som stipendiat i Villa Biaudet.
Det bästa materialet verkar ändå ha fötts via umgänget och samvaron på Café Saltbodan. Som exempel på intressanta möten kan man nämna den lokala chefredaktören, "lippalakkikillen som förklarar allvarliga saker med stora bokstäver" eller den före detta löparen som nu är solist i Lovisakören. På ett kärleksfullt sätt berättar Paxal också historien om hur Skeppsbron blev det som det är i dag – ett stadens livskraftigt dunkande sommarhjärta.
Färgstarkt berättandeTill de mer minnesvärda incidenterna hör den där Paxal lyckas undgå att snärjas av en oortodox kvinnlig präst som gör närmanden vid altarringen. Det blir moraliskt stopp i kroppen för "en gammal frälsisgrabb": "Jag högg tag i repen till kyrkklockorna. Började dra upp och ner och klockorna klämtade för hela byn. (...) Kanske jag ville kalla brandkåren till hjälp för visst brinner det ofta i knutarna mellan man och kvinna.".
Händelsen är på många sätt kännetecknande för Tom Paxals medryckande berättarstil. Han berättar färgstarkt och med schvung, må så vara att den hårdkokta stilen ibland känns påklistrad och till och med smålöjlig. Vissa kommentarer kan väl ingen annan än en övervintrad gubbdinosaurie kläcka ur sig, och inte ens han på fullt allvar.
Samtidigt suger det klatschiga, talspråkliga tilltalet läsaren med in i upplevelsen. Det blir en hel del mej, dej och sej som ger äventyret extra skjuts men som samtidigt skaver mot bokens djuplodande partier där prosan når betydligt subtilare nivåer.
Som en röd tråd genom Havets hjärta följer nämligen skrivandets tematik och författarskapets vånda; det förs en ständig kamp FÖR stipendier och MOT tomma pappersark.