I sin nya bok trampar Nalle Valtiala genom Kaliforniens redwoodskogar. Samtidigt gör han en resa genom sitt liv.

Nalle Valtialas nya bok undflyr genrebeteckningarna. Semper betyder evighet är en reseberättelse men också en minnesbok, och en essä om människans förhållande till naturen med insprängda mer journalistiska och polemiska partier. På något sätt lyckas Valtiala sammansmälta sitt disparata material så att resultatet blir en både tänkvärd och vacker helhet vars grundläggande tema är tiden, människans korta och världsalltets långa.

Den yttre ramen är berättelsen om en cykelfärd författaren gjorde för ett par år sen från Kaliforniens norra gräns till San Francisco, en aktningsvärd prestation av en åttioårig man. Av de fysiska strapatserna gör han inte stort nummer – det verkar självklart att kroppen möter påfrestningarna som den ska. En gång rapporterar han dock snuva.

Nalle Valtiala har vistats mycket i USA ända sen ungdomen och många gånger skrivit om landet. Den här gången har hans resa ett särskilt syfte: han vill uppleva de mytomspunna, enorma redwoodträden som i hela världen växer bara på ett begränsat område längs den amerikanska västkusten. Redwoodträden, som kan bli mer än tusen år gamla, tål nästan vad som helst, inte minst de skogsbränder som också nu plågar Kalifornien, men inte skogsbolagens profithunger. Ett stråk i boken är kontrasten mellan å ena sidan den atavistiska vördnad Valtiala känner då han rör sig bland träden och å andra sidan hans redogörelser för sammandrabbningarna mellan dem som genom åren har försvarat dem och skogsbolagen. Han berättar bland annat den fascinerande historien om aktivisten Julia Butterfly Hill som tillbringade mer än två år uppe i ett uråldrigt träd för att rädda det och fästa uppmärksamhet vid kampen mot skogsförstörelsen. Trädet räddades men angreps senare av huliganer med motorsåg – blivande Trumpväljare får man anta.

Parallellt med sin färd företar Valtiala en inre resa genom sitt liv. Den är betydligt spretigare och mindre målinriktad. Mycket riktigt fascineras han inte bara av själva minnena utan också av varför och hur man minns. Att djupa upplevelser av kärlek och skam har blivit kvar är inte så märkligt men varför samsas de med rena trivialiteter från många år tillbaka? Och varför är det ibland omöjligt att återkalla händelser som verkar ha varit av avgörande vikt? Det som gör mest intryck är ändå Val- tialas vackra och melankoliska porträtt av sin döda hustru C som han delade femtio år med.

Valtiala framställer sig ofta som en naivt oförstående sanningssägare i en värld vars värderingar han inte kan acceptera. Det leder till roliga eller skrämmande konfrontationer. Småningom växer bilden fram av ett oetiskt konsumtionssamhälle som inte skyr några medel för att försvara sina värderingar. Ändå är det bestående intrycket av Semper betyder evighet inte deprimerande. Valtiala har en förmåga att gå upp i stunden, att beskriva alla de små momenten hans resa består av på ett medryckande och uppmuntrande sätt. Och han har en fundamental tilltro till naturen. Med människan må det gå som det går, livet på jorden fortsätter.