Kim Wahlroos berömmer Paxals intensiva språk och hetsiga puls och gillar berättelsens oundvikliga färd mot det mörka slutet.

”Paxals språk är befriande vildvuxet, den verbala pulsen är snabb och het. Men där finns, som enm klangbotten, en böljande mjukhet. ..---... Tom Paxals bok är också en spegel. Det lönar sej att titta i den. ” (Kim Wahlroos i Nya Östis 3.11.2016)