Det är agenter, bovar och banditer som jagar varandra, som skjuter på varandra,som gör upp med varandra och som ingår mer eller mindre skumma avtal på löpande band i Tom Paxals senaste kriminalroman ”Jagad”. Man märker hur Paxal riktigt kommit upp i varv. Han har hunnit långt från sina första stapplande steg i de böcker där han för cirka trettio år sedan beskrev sina barndoms värld i den gamla tvåspråkiga arbetar- och sjömansstadsdelen Rödbergen i centrum av Helsingfors. Frågan är om inte Svenskfinland i Tom Paxal börjar få sin egen Ian Fleming, författaren som i tiderna skapade James Bond.

Läsaren känner igen mycket av det Paxal tidigare skildrat.Vi möter än en gång Rödbergen, skumma hamnkvarter i Gdynia och Gdansk i Polen, mörka, dystra byggnader i Viborg och inte minst undersköna ryska damer i kortkorta kjolar och stilettskor. Den forne sjömannen tycks nog veta vad han talar om. Såpass verklighetstrogna är beskrivningarna. Om sitt första besök i det kommunistiska Polen i slutet av sextiotalet säger han att det för honom var lika främmande som att resa till Nordpolen. Han skriver: ”I Gdynia luktade det konkret kommunism: kol, skit, ånglok, diesel och parfymerade donnor.”



Om den tid då kommunisterna bestämde hur man skulle tänka och leva berättar ryskan Nadja, en av de många farliga kvinnorna i boken Nu kan hon bara uppgivet konstatera att det istället för kommunisterna kommit nya banditgäng som säger var skåpet ska stå. Huvudpersonen är den fiktive krematorievaktmästaren John Henrik Ström som också tidigare uppträtt i Paxals böcker. Umgänget med kriminella kretsar gör att blir han inblandad i livsfarliga situationer. De farliga och listiga men också hjälpsamma ryska damerna räddar dessbättre huvudpersonen – oftast i sista minuten.



Till de festligare inslagen hör den fantasifulla flykten under Viborgs slott genom vattenfyllda tunnlar med brunsvart stinkande smörja och skriande råttor. Tankarna går osökt till efterkrigstidens stora filmklassiker Den tredje mannen med scenerna från Wiens kloaksystem. Fantasifull är också flykten från Ryssland till Finland genom tunnlar under gränsen mellan de bägge länderna.



I boken sägs att munkar från Valamo skulle ha byggt tunneln undert tsartiden och den vägen flytt till Finland då bolsejvikerna tog makten i Ryssland. Därefter byggde munkarna nya Valamo kloster i Heinävesi. Historiska fakta säger dock att den gräns mellan Finland och Ryssland som här avses tillkom först 1940 efter vinterkriget och inte 1917 då bolsjevikerna tog makten.Men en författare har ju alltid rätt att låta fantasin flöda fritt.



Igen visar Paxal hur starkt fästad han är vid Rödbergen, den stadsdel där han vuxit upp. Faktum är att både Helsingfors- och speciellt Rödbergsskildringarna hör de de litterärt mest välformulerade i boken. Eromangas berömda köttpiroger och Kannu, numera Punainen Ahven, här kallad ”banditkrogen” i hörnet av Rödbergs- och Albertsgatan finns med. Och så möter vi den Paxal vi minns från tidigare böcker.



Med kaskader av ord beskriver han de gamla trähusen, hur skorstensröken låg tät över hela Rödbergen när alla eldade på och det inte blåste, den allmänna bastun vid Rödbergsgatan 20 med lukten av bastuved, rök, bastukvastar, Koskenkorva, öl och svettiga kroppar. Dessutom skriver författaren om maltdoften från Sinebrychoffs bryggeri, lukten av gummi från Nokias kabelfabrik och korv från Karl Kniefs slaktarbutik.Och ljuden; fartygens och polisbilarnas sirener, busarnas skrik och bråk, måsarna skrän och hästarnas klapprande hovar.



Om allt detta och mera till berättar huvudpersonen åt ryskan Nadja, förföriskt vacker, när han ska köpa dem en gemensam bostad i Rödbergen.



Det hade i tiderna varit fabrikerna som drog arbetarna till Rödbergen. Men när fabrikerna flyttade bort följde arbetarna efter. Trähusen revs på sextiotalet och ”donargänget”, alltså knegarna, flyttade till de nya förorterna runt Helsingfors. I stället kom, som Paxal säger, de välbärgade,välutbildade och belevade människorna till Rödbergen. Samtidigt gick någonting för alltid förlorat.



Paxal har skrivit en typisk kriminalroman men de starkt realistiska sociala skildringarna ger inte bara en extra krydda utan också verklig tyngd åt boken. Isynnerhet när det handlar om svenska och tvåspråkiga arbetarmiljöer typ Rödbergen som alltför sällan skildrats i finlandssvensk litteratur.



Tyvärr håller alla levande minnen från gamla Rödbergen ohjälpligen på att suddas ut när leden småningom glesnar. Lyckligtvis bidrar Paxal till att hålla dem vid liv. Faktum är att Rödbergen hör till de stadsdelar i Helsingfors som på relativt kort tid genomgått mycket djupa sociala förändringar. Ett symptom som visserligen inte nämns i boken men som ändå säger en hel del är förskjutningarna i väljarbeteendet. Ännu vid kommunalvalet 1980 fick socialdemokraterna närmare trettio procent av rösterna i Rödbergen.Vid senaste kommunalval för två år sedan hade SDPs väljarstöd sjunkit ner till futtiga nio procent.



Så heja Tom Paxal. Bra att du håller den gamla Rödbergsfanan högt.