I protest mot kringsskärandet av leken skrev Ulla Laxén ”Sagan om Leken”, om lekens förmåga att skapa livsglädje och mänsklighet, och om dess trängda läge i dag. Det är en saga som tills vidare inte kan sluta lyckligt. Tillsammans med andra sagor av olika författare, ingår sagan
om leken i Ulla Laxéns bok. Vid sidan av leken poängterar hon just sagan som en resurs, ja som en nödvändighet, och så är det säkert. Själv brukar jag stöda mig på professor Einsteins råd till en mamma som undrade vad hon kunde göra för sitt barn: ”Läs sagor. Läs mera sagor. Läs ännu mera sagor.”
Med såväl brister och klarsyn är Ulla Laxéns bok i alla fall ett levande debattinlägg i en avgörande diskussion, som lätt tabubeläggs medan det samhälleliga övertagandet av barnen i vild takt slukar barndomen. Att vara närvarande i sitt jag för att kunna vara närvarande hos sitt barn är lösenordet för ”Barnet som kunde flyga” och det finns knappast något som är viktigare, eftersom det är där allting börjar.