Det här är det mest uppriktiga och välskrivna, det roligaste, sorgligaste och mest livsbejakande jag läst på mycket länge.

Paxals bok är en genomautentisk generationstext som via dråpliga episoder förmedlar tidens stämningslägen men som samtidigt ställer allmänexistentiella frågor om mänskliga bevekelsegrunder, normalitet och självdestruktivitet. En brokig skara människor passerar revy.