På den hårda svartvita bokpärmen ser man författarens ansikte, naket, frågande med ett nästan lömskt uttryck mot en bakgrund av en polsk hamn med båt, lyftkranar och mörkt vatten. Boken berättar om en ung mans resa genom livet. Rödbergpojken växer upp i ett trähus där det är kallt, vattnet skall bäras in och ut, utedasset delas med elva familjer, där den alkoholiserade fadern kör ut familjen, där det är fattigt och ont om pengar.

Författaren knyter på ett skickligt sätt ihop de olika händelserna genom mellanrubriker som har med hamnen att göra. Ex. tyst hamn, sista hamnen, stängd hamn, byråkratisk hamn, vilsekommen hamn, skrivarhamn, svart hamn, normal hamn, ensam hamn, hemhamn, glömd hamn, gåtfull hamn.

Språket är mustigt och klart. Man får en inblick i sjömanslivet, fjärran hamnar där livet går från famn till famn utan frossande detaljer. Arbetet på Ekåsens mentalsjukhus skildras med skärpa och inlevelse, citat: ”I vansinnet finns en längtan till det kända, och okända, hoppet att bli förstådd”

Otryggheten och rädslan botas med flaskan, svårigheterna beskrivs ärligt och öppet liksom försöken att bli fri från alkoholberoendet. Det mest berörande är kapitlet där fadern berättar om krigets fasor, i detalj finns de kvar i hans minne, det gällde att följa order.

I slutet av boken återkommer författaren till personer som beskrivits i närbild.

Tom Paxals rapsodi är en uppgörelse med det förflutna där skrivandet fungerat som en helande process för en känslig och intensiv människa.