I höst debuterar Sandra Öhman med romanen Inte som en flykting, en roman med handlingen försatt i Australien. Man kunde kalla romanen ett relationsdrama där passion och trauma ligger farligt nära. 

Sandra är uppvuxen i Esbo och är licentiat i socialvetenskap från Helsingfors universitet. Hennes yrkesbana har fört henne till arbete med kris- och flyktingfrågor i Finland, Österrike, Australien och på Nauru. I dag är hon bosatt i Australien, men återvänder till Finland så ofta hon kan.

Inte som en flykting är hennes debutroman – en fiktiv berättelse som vuxit fram ur många års nära arbete med människor i utsatta livssituationer. Med en fördjupad förståelse för hur trauma tar sig uttryck utforskar Sandra hur vi, långsamt och ibland motvilligt, lär oss att leva med och bearbeta våra erfarenheter.

Trots de tunga teman som präglar hennes arbete finner hon glädje i vardagens rörelse och gemenskap. Hon älskar surf, beachvolley, maratonlöpning och alla former av sociala sammankomster.

Så här svarar Sandra på våra frågor:

Vad var det som inspirerade dig att skriva en bok?

Det är något jag burit på sedan barndomen och som aldrig riktigt släppte taget. En envis känsla av att vissa historier behöver få komma ut.

Vilka författare eller verk har influerat ditt skrivande mest?

Ibland säger jag Sinuhe, egyptiern bara för att låta bildad, men också för att berättelsen faktiskt gjorde något med mig som ung läsare. Blandningen av människoöden, resor och livets ibland brutala äventyr är något som driver mina egna berättelser.

Hur började idén till boken?

Jag jobbade på en stillahavsö där flyktingar satt i limbo och hoppades på att få komma till Australien. De bar på historier som inte fått plats i media och jag kunde inte få deras livsöden ur tankarna. Allt där krockade rejält med mitt eget sorgfria liv av sol och surf. Jag såg ett osannolikt samband som jag ville utforska och forma till en fiktiv roman.

Hur såg själva skrivprocessen ut från första utkast till en färdig bok?

Det var en process där både karaktärer och handling omformades, utbyttes och raderades. Hela manuset bytte sammansättning många gånger. Det tog år, men varje omskrivning gjorde den bättre.

Vilka utmaningar stötte du på under skrivandet?

Främst tid, men också okunskap, perfektionism och fenomenet när karaktärer och händelseförlopp vägrar göra som man planerat.

Hur löste du problemen?

Jag slutade hålla mig till planen och lät karaktärerna leda mig. Jag slutade låtsas att dygnet hade 30 timmar och gav skrivandet mer plats genom att prioritera annorlunda.

Vad hoppas du att läsaren skall ta med sig när hen läst din bok?

Jag hoppas att läsaren reflekterar över budskapet och återkommer till historien i tankarna efteråt.

Hur kändes det att hålla ditt färdiga manus i handen för första gången?

Jag kände mig tillfreds. Som om alla pusselbitar äntligen föll på plats.

 Arbetar du redan på något nytt projekt? I så fall, kan du berätta lite om det?

Jag skriver ett manus som utforskar vad som händer när en människas moral långsamt börjar glida och hur lätt det är att rationalisera sina mörkaste handlingar.

Vilket råd skulle du ge andra som drömmer om att debutera som författare?
Var modig nog att vara dålig i början. Det är så man blir bättre. Och kom ihåg att motgångarna inte är återvändsgränder, de är hinder som hör till processen.