Då den tremastade barken Penang avseglade från Middlesborough i England hösten 1939 var stämningen i Europa pressad. Ju längre söder- och österut Penang seglade, desto mer oroväckande nyheter lyssnade befälhavaren Karl Viktor Karlsson på från skeppsradion. Han var på väg mot Australien för att hämta vetelast till Europa. Penang tillhörde de sista segelfartygen på den såkallade vetetraden Australien-England. I Europa blossade kriget upp och spänningen upptrappades samtidigt som Penang lastades i Australien. Besättningen blev orolig över nyheterna och oron ombyttes till rädsla för en dödlig seglats. Syftet med Dödlig seglats är att ur befälhavarens perspektiv ge ett bidrag till bilden av livet till sjöss som det kunde te sig på ett segelfartyg på 1930-talet; en långvarig bortvaro, ett stort ansvar och tunga beslut, men också pliktkänsla och att vara en god representatnt för sitt land. Dessutom bör boken kunna klargöra något om Penangs mystiska försvinnande.

När författaren i slutet på 1990-talet besökte Ålands sjöfartsmuseum i Mariehamn fick han adressen till en dam i England som hade seglat med författarens far Karl Viktor Karlsson ombord på Penang. Denna dam, Dorothy Laird, hade donerat en samling fotografier som hon tagit under sina resor med Penang. Dorothy hade sparat hela brevväxlingen mellan henne och Viktor. De hade kommit överens om att var och en på sitt håll skulle föra dagbok och att de skulle skicka anteckningarna till varandra. Brevväxlingen började efter hennes första resa 1938 och avslutades den tredje juli 1940 då Penang avseglade från Australien runt Kap Horn mot ett Europa i krig. Vid hennes död fick författaren överta deras korrespondens som ligger till grund för Dödlig seglats.

I breven berättar Viktor om vardagen ombord, om små rutiner som blev viktiga, såsom att hålla fartyget i skick, mathållning, läsa böcker, lyssna på musik, väntan på last, passerande hajar, tillbakadragna seglare, gästvänligheten i hamnarna, förändringar i väderlek, naturförhållanden och nyheter. Boken har illustrerats med fotografier som Dorothy Laird tog under en tidigare resa med Penang. Författaren har själv inga personliga minnen av sin far. Då han sist såg honom var han fem år och borde följaktligen ha några minnen av honom. Att han inte har det, beror sannolikt på en stark förträngning, besvikelsen som det innebar att inte få se honom igen. Att orsaken till hans och fartygets försvinnande inte kunde klarläggas förrän långt senare försvårade säkert situationen. Men Karl-Olof lovade sig själv att när han skulle bli pensionär så skulle han ägna en del av sin tid till att ta reda på så mycket som möjligt om Viktor och vad som hänt honom.