1.

– Vill du Patrick Death Brandon Wimbledon taga denna Anne Charlotte Merlin Smith till din äkta maka att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt? 

     – Ja. 

     Högt och distinkt ljöd svaret i den fullsatta kyrkan, Monmouth Church of Christ, vid stranden av den brusande Monnow i Gwent, medan solen gassade från en kornblå himmel och alla sommarblommor slagit ut. Ett kyrkbröllop kan upplevas på tusen sätt, minst hundra också här, av den lokala församlingens storlek att döma. För Juliet Lane, där hon – always the good sport - satt på första bänkraden med ett fång rosor i knäet, var känslan lika stark som entydig: ett dolkhugg rakt in i hjärtat. Ett svek. En skändlighet av kolossala mått, riktad mot henne, som för knappt tre månader sedan på Magdalen Bridge i Oxford känt hans läppar bränna mot sin mun. Efter fem års hopplös väntan äntligen en kyss, i sitt slag ett äktenskapslöfte. Visserligen var det han som den 1 april varje år friat till henne och inte hon till honom, men vissheten om att alltsammans bara var ett gyckelspel från hans sida hade vuxit sig allt starkare med tidens gång. 1 april är All Fools’ Day, höjdpunkten i det stora narrspel som är livet. För varje år befästes hennes uppfattning om att Lord Patrick Wimbledon var Storbritanniens kvintessentielle ungkarl, som aldrig någonsin skulle knyta hymens band, vare sig med henne eller med någon annan kvinna. Eller – för fullständighetens skull – man. Sedan hade de kysst varandra, han med en förmåga som endast kunde betraktas som fenomenal, varför det trots hans fjära oåtkomlighet kanske ändå fanns någon sanning i de envisa ryktena om Paris sömmerskor. Hur många sömmerskor? Omöjligt att säga. Var kvinnan framför altaret en av dem, blond, välväxt, slank, vitklädd som en markering av renhet. Hur det nu kan varit med den saken. Anne Charlotte Merlin Smith. Ett namn oförbrukat i societetsspalterna. Var den tredje delen ett dopnamn eller hennes faders namn? Hade hon varit gift med en Mr Smith – eller var hon det fortfarande? Smith? Ett namn med speciella konnotationer. Ur vilken rännsten hade han plockat upp henne, aristokraten tiggerskan, slinkan, ett världens barn. En kyss på en bro, som slog upp porten på vid gavel. För en annan. Hur såg hon ut? Där hon satt och våndades på sin kyrkbänk kvävde Juliet med möda lusten att rusa fram till altaret och slita slöjan av brudens huvud.

     Men nu gick turen över till henne. Kyrkoherde Adam Philpotts, en äldre herre med rondör och faderlig utstrålning, fortsatte med nästa fas i det korta formuläret.

     – Vill du Anne Charlotte Merlin Smith taga denne Patrick Death Brandon Wimbledon till din äkta make att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?

      Juliet Lane lutade sig framåt, och resten av församlingen följde hennes exempel, i avsikt att för första gången höra brudens stämma. Men inte ett ljud kunde uppfattas. Fem – sex sekunder surrade tystnaden i kyrkan. Med ens vacklade bruden till, vred sig som i spiral och damp ned på golvet vid sin fästmans fötter. Inför Juliets uppspärrade blick skymtade Lord Patricks ansikte, mer avlångt än någonsin, när han med den slaka kroppen i sina armar skred fram mot henne. Varför? Vad är meningen? Tills det gick upp för Juliet att det behövdes en bänk att lägga ner kroppen på, den tömdes snabbt, förutom Juliet hade endast Young Merry suttit där, Lord  Patricks bildsköne brorson, förutom kriminalkommissarie  Barker, Lord  Patricks bästa vän – en del menade enda vän – hans best man under den ceremoni som nu avbrutits. För gott, av två skäl. Ett kortklippt mörkbrunt hår som blivit synligt när en blond peruk gled ner på golvet. Ett hjärta som stannat. 

     Minuterna rann långsamt medan Barker satt vid den liggandes sida, med tummen tryckt mot handleden, där pulsen tickar - så länge livet ler. Slutligen skakade han bistert på huvudet.

      – Jag beklagar. Hon är död.

     Lord Patrick slickade sina torra läppar. En gång hade de varit fuktiga av saliv.

     – Du menar han. 

     – Oh dear!

 

Om Gud är god eller snarare en practical joker uppe i det blå är på vetenskapens nuvarande ståndpunkt omöjligt att fastställa med något mått av säkerhet. Endast verkligheten är ett faktum. Verkligheten i Monmouth var att en ung brud mitt under en vigselakt eller tidigare – med största sannolikhet tidigare – hade bytt kön, till en man i ungefär samma ålder, en uppskattningsvis tjugofemårig adonis, om möjligt lika attraktiv som brorsonen Merrykins. Till den slutsatsen kom Juliet Lane där hon stod och betraktade liket, medan Hunters kamera blixtrade i ett, tills ett skynke barmhärtigt nog lades över den transformerade Anne Charlotte Merlin Smiths jordiska kvarlevor. Hur denna kvinna själv såg ut hade Juliet ingen uppfattning om. Efter mer än sex timmars bilresa från London hade hon anlänt strax före midnatt till Punch House, där det blivande äkta paret och det övriga sällskapet var inkvarterade, alla i enkelrum inklusive fästman och fästmö. Några andra gäster fanns inte på hotellet, beroende på att alla rum reserverats för bröllopet. När det kom till kritan hade dock ingen från bruden sida dykt upp, och med undantag av brorsonen hade Lord Patricks släkt reagerat med avsky på budet om den förestående vigseln. Skulle en släkt med sexhundraåriga anor låta sin vapensköld besudlas av en simpel plebej? Nej och åter nej! Där Juliet Lane timme efter timme svettades i sin alltför mjuka säng, utan att få tag på sömnen, hade hon bittert ångrat sitt beslut att med stiff upper lip ställa upp. Först i kyrkan, när hennes blickar växlade mellan liket och Lord Patricks om möjligt ännu blekare uppsyn, började en varm känsla spridas i hennes bröst. Den förstärktes när Barker efter sin fruktlösa pulskontroll såg upp och i tur och ordning mötte blickarna från den lilla grupp som församlats runt liket – den lokala församlingen hade kyrkoherde Philpotts snabbt vinkat iväg som lika många flugor: 

     - Här är nånting som inte stämmer.

     Lord Patricks röst skar som en kniv genom luften: 

     - Klart här är nånting som inte stämmer. Vart tog hon vägen? Och var kom den här typen ifrån? 

     – Det blir följande frågor. Det primära är att det här ser ut som förgiftning. Med stor sannolikhet mord. 

     – Säger du det, Charles? Då gäller det spotta i nävarna och sätta igång.

      Hunters nyktra stämma blandade sig i samtalet: 

     - Ber om ursäkt, min lord, att jag påpekar det, men det är i förhandenvarande situation helt uteslutet. Vi sitter faktiskt alla på de misstänktas bänk. 

     – Å fan, du har rätt, Hunter. Ber om ursäkt.

     Det sista var riktat till kyrkoherde Philpotts, som svarade: 

     - Vi har en utmärkt polis här på orten, konstapel Smith. Mycroft Smith, den skarpaste hjärnan i Wales. Den kan behöva sysselsättas, normalt händer här ingenting. Tråkigheten på landsbygden och allt det där. Grannens katts förlossning, bingo på fredagarna, ni förstår vad jag menar. Mycroft kommer att bli stormförtjust.

 

Vid high tea följande dag hade sällskapet på order från ordningsmakten församlats i Punch Houses matsal. Huset bjöd på thé i blommiga koppar och blåbärsmuffins stora som St Paul’s Cathedral, serverade av en knubbig skönhet vid namn Rose. I Smiths ögon såg gästerna till det så abrupt avbrutna bröllopet allesammans ut som skolbarn ertappade under en olämplig lek. I varje ansikte kunde en dunkel skuld avläsas, vilket befäste de misstankar som omedelbart väckts hos honom när han varskoddes om det inträffade. Misstankar om... ja, om vad gick ännu inte att klä i ord, men innan dagen var slut skulle problemet vara löst. Den övertygelsen läste Juliet Lane med sin yrkesbetingade intuition in i poliskonstapelns uppsyn. En skolföreståndares stränga min och sylvassa ögon. Mycroft Smith var en mager räka till karl, den farligaste sorten.  Juliet kvävde en rysning. 

     Efter en konstpaus, under vilken han i tur och ordning synat de närvarande med ett menande leende på sina tunna läppar, bröt Smith tystnaden. 

     – Jaha, mina vänner, då sätter vi i gång. Ett mord har blivit begånget, det första i vår lilla stad sedan 1901. Ett svartsjukedrama den gången, den skyldige hissades upp i en ek. Quercus robur, mitt herrskap. Frågan är vad som döljer sig bakom detta brott. Ett klart fall av arsenikförgiftning, enligt apotekare Braintree. Arbetshypotesen är att en av er är skyldig. Minst en, väl att märka. Efter noggrann genomgång har jag kommit till att det för samtliga närvarande finns fullgoda motiv. Möjligen är ni alla skyldiga, som passagerarna på Orientexpressen i en känd historia. Det skulle inte förvåna mig ett dugg. Men vi tar er en och en så här i början.

     Han borrade sin blick i brudgummen, som så brutalt berövats sitt byte – om inte undgått att själv bli byte.

      –  Patrick Wimbledon, vi börjar med er.

     Den tilltalade som en lång stund putsat sin monokel klämde in den i vänstra ögat och svarade med utstuderad arrogans: 

     - Lord  Patrick, om jag får be. Efter sexhundra år... 

     – Min bäste herre, jag känner till era sexhundra år. Men det är – om ni ursäktar – de facto småpotatis jämfört med min ätt. 

     Medan han pratade tycktes den gode konstapeln växa flera tum. 

     – Den gren av ätten Smith som jag har äran representera härstammar i rätt nedstigande led från den förste smeden i världen. Ecceard, lägg namnet på minnet. Ecceard Smith från County Durham uppe i nordost. Året är 975 A.D. Kände ni offret, LORD Patrick? 

     – Självfallet inte, jag såg honom första gången som lik. 

     – Vad ska det betyda? Han levde ju där han stod vid er sida? 

     – Visserligen, men jag såg honom inte, jag såg en slöja och en brudklänning. 

     – Som ni behagar. Nu har ni i alla fall sett honom. Vad har ni att säga om hans utseende? Inte så illa, eh? 

     – Jag måste medge att han liknar henne – jag menar liknade. Om man undantar håret. Som två bär. 

     – Som två bär, säger ni? Mycket intressant. Nästa fråga: hur länge har ni känt er tilltänkta brud, alias Anne Charlotte Merlin Smith? 

     Lord  Patrick flög upp från sin stol, svart thé skvätte över bordduken.

     – Jag protesterar mot alias! Det var hennes namn – jag menar är. 

     – Lugna er. Enligt statistiken opererar nittiofem procent av alla Smith under förfalskat namn. Lurendrejare av simplaste slag, min bäste lord. En skamfläck på städet som är vår vapensköld. 

     - Vad har allt det där med min hu—med Anne att göra? Herregud, jag såg ju hennes pass! 

     – Nittiosex procent av alla pass är förfalskningar. Hur länge har ni känt henne? 

     – Jag begriper inte vad det har med saken att göra. En månad ungefär. Vi sågs i vimlet under kravallerna vid Whitehall, hon slogs mot två konstaplar. Jag befriade henne med ett par välriktade knytnävsslag...

      – Bravo morbror!

     Utropet kom från Viscount St Morse. Smith riktade en barsk blick mot honom. 

     – Om jag var i unge herrns byxor skulle jag inte jubla för tidigt. Enligt de källor jag anlitat hade ni fullgoda skäl att omintetgöra bröllopet. Det stavas ju-ri-dik. I klartext pund och shilling. Pund och shilling, mitt herrskap. Detsamma gäller er, Mr Barker, i egenskap av blivande svåger till den huvudmisstänkte. 

     – Jag skulle akta min tunga om jag var ni, kom det skarpt från Barker. Ni talar till en polisinspektör vid Scotland Yard. 

     - Bah! En organisation grundad 1829. Att jämföra med 975. Ni är knappt torr bakom öronen, Mr Barker. Och samtidigt insyltad upp över dem. Liksom ni, Miss Lane, en gång i smöret men tack vare den nya förbindelsen på överblivna kartan. Mitt herrskap, tro inte att svartsjukan i vår värld botades 1901 – trots Quercus robur. Men tänk om den kvinna mot vilken ni riktade ert hat i själva verket var en man?

     Monokeln ramlade ur Lord Patrick Wimbledons öga och blev hängande i luften. 

     – Tror ni jag är blind, människa? Skulle jag inte veta med vem jag – jag... Det här vägrar jag gå in på! Implementationsskydd.

      - Ber om ursäkt, min lord, kom det från  Hunter. Den korrekta termen ni är ute efter är intimitetsskydd. 

     – Tack, Hunter! 

     – Ursäkta.

     Den talande var Adam Philpotts, som gjort heder åt anrättningarna men nu började visa tecken till otålighet. 

     - I egenskap av i sammanhanget ovidkommande person skulle jag be att få avlägsna mig. Plikten kallar. Ett dop och två begravningar. 

     – Beklagar, min gode pastor, de får lov att vänta. Ni är i högsta grad misstänkt. Det ser ut som om ni var den sista som såg den föregivna Miss Smith i går kväll på hennes rum, när ni gav henne instruktioner före vigseln. Och törhända ett spetsat glas nattvardsvin. 

     – Nej men hör nu på! 

      - Om det inte var till hennes tvillingbror Dmitri Pesjkov i peruk.

     Förvånade röster höjdes. Konstapel Smith höjde sin hand och bjöd tystnad. 

     – Ni hörde mig. Dmitri Pesjkov. Namnet finns tatuerat på insidan av offrets vänstra arm, säkrare än alla pass i världen. Och vad tatueringar beträffar finns det en längre text på ryggen, av allt att döma ett hemligt budskap, placerat så att han själv inte skulle kunna läsa det och avslöja innehållet vid en eventuell tortyr. Ett budskap med kyrilliska bokstäver, som det tog mig halva natten att dechiffrera, med hjälp av Ushakov. Låt mig se.

     Smith stack handen i högra byxfickan, tog ut ett papper, vecklade upp det och började läsa: 

     - Klockan 4 vid nästa fullmåne i nordvästra hörnet av Buckingham Palace...

     En skarp smäll avbröt talet. Konstapel Smith vacklade till och tog sig för bröstet, där ett rött fält snabbt spred sig. Utan ett ord sjönk den siste ättlingen till Ecceard Smith i golvet och blev liggande på rygg med vidöppen mun. Medan Lord Patrick Wimbledon försökte få ordning på sin monokel, kom Barker snabbt på benen. Hans vana blick gled över lokalen och fastnade vid Miss Rose, som stod vid bordet närmast köksingången, skälvande i hela kroppen. På bordet framför henne låg en rykande revolver...