Marttinen har skrivit ett brev i diktform till sin avlidne man om sådana erfarenheter som så många andra upplevt, men så få vågar eller kan berätta om. Hon berättar om sjukdom, kärlek, rädsla, tro, familjeproblem, eutanasi, hopp och självmord på ett så intensivt sätt att den här boken helt enkelt måste läsas utan avbrott.

I all misär finns trots allt en självironi och ett hopp, något som vi alla behöver.

Tills döden skiljer oss åt är en tankeväckande bok för både friska och sjuka. Den kan hjälpa oss till större öppenhet, att förstå hurudant livet kan vara eller helt enkelt att vara tacksamma för det vi har.