Omslaget har tryckfel, men innehållet bärs av nyfikenhet och kärleksreflektioner i Nalle Valtialas cykelbetonade novellsamling.
För ett drygt år sedan fick vi läsa i bladet om hur Nalle Valtiala cyklat runt på Prince Edward Island, den lilla ön vid Kanadas östkust (Hufvudstadsbladet 1.9 2024).
Essän gav säkert mersmak, inte minst åt läsare av författarens kaliforniska cykelskildringar Rid söderut med vinden (2016) och Semper betyder evighet (2020).
Valtiala har nu skrivit en längre reseskildring om resan, ”Projekt Prince Edward Island”, som utgör hälften av boken Projekt Prince Edward Island och andra berättelser.
Ön som beskrivs är författaren Lucy Maud Montgomerys (1874–1942) och hennes romanfigurs Anne på Grönkullas hemvist. Den lever bland annat på Montgomeryturism och har behållit mycket av sin viktorianska charm, som i medlet av juni 2024 visade sin bästa sida åt en åttioplussare till cyklist.
Valtialas tiodagarsresa återges som en resedagbok varvad med en skildring i kursiv av tiden före resan. Denna består mest av ett förhållande mellan cyklisten och en fyrtioårig kvinna, en relation som står och väger mellan vänskap och kärlek. Då hon heter Pisara (finska för droppe) och hennes bästa vän Sade (regn) kan man förstå att de står för det livgivande vatten författaren som änkling trängtar efter, likt fiskarkungen i T. S. Eliots Det öde landet (1922).
Cykelturen lever upp genom Valtialas exakta iakttagande av människor, djur och växter, museer och landmärken. Det sägs att den som inte är nyfiken blir tråkig, och det blir Valtiala aldrig, så nyfiken är han på livet i alla dess former.
Av en slump blev cykeln den här gången en elcykel, en vit Comfort Charge, kanske vackert så med tanke på författarens ålder och de långa dagsetapperna.
Skildringens dubbla intrig – cyklandet i nutid på andra sidan Atlanten och relationen i dåtid i Finland – bidrar till spänningen. Övergången mellan de två tidslinjerna sker ibland mitt i ett ord och pekar på hur minnet kan fungera: cykelfärden får författaren att minnas eller drömma om sin regndroppe.
Resten av boken består av fem noveller av olika slag. Två baserade på historiska personer handlar om andra världskriget, närmare bestämt dess slut och året innan kriget bröt ut.
Den förra, ”En dag i Berlin”, beskriver den 7 maj 1945, då den amerikanska fotografen Lee Miller tar bilder på ett sönderbombat Berlin och dess invånare. Verklighet och mardröm går ihop inspirerat av Ellen Kuras film Lee (2023), vilket nämns i en fotnot.
Den senare är ännu mer gripande och handlar om Franz Kafkas vän, blivande redaktör och levnadstecknare Max Brod och hans fru Elsa, som måste utstå judeförföljelserna i Prag 1938 och 1939. Även i fiktionen fungerar Valtialas detaljerade beskrivning, nu av Prag och dess människor med inslag av skenande fantasi mot slutet.
I ”Paris” lever storstaden upp då de två vännerna Amanda och Emelie försöker hitta varandra. Kanske är det meningen att också läsaren går vilse mellan de två unga kvinnorna i olika metrostationer och arrondissement för att visa hur virrigt det kan bli när man tappar bort varandra i en metropol.
Med ”Bestseller” tycks författaren vilja göra sig rolig över woke-mentalitetens överslag genom att en kvinna – tydligen en bibliotekarie – låtit sig tatueras med en något förkortad version av Shakespeares Så tuktas en argbigga, som sedan lånas ut och läses av en manlig kund.
Valtiala lämnar den bästa novellen sist. I ”Enhörningen” uppträder ett berättarjag som liknar författaren, men inte riktigt är han; barnens namn stämmer till exempel inte. Därmed liknar berättelsen den inledande reseskildringen och bildar en ram för bokens i övrigt något spretiga samling.
Berättarjaget ser sovrummets tapet förändras så att en fyrklöver blir en enhörning, som sedan spränger sig ut och låter sig ridas. Sovrummet leder till att han minns sin avlidna fru C och en oförrätt han gjort – eller tyckte sig gjort – henne när hon låg på sitt yttersta. Det svider i honom – och i läsaren:
”Snart har fjorton år gått och svedan efter mitt svek är kvar. Allt är kvar. Du är kvar. Så länge jag---”.
Även efter detta fördjupas tematiken, som är bekant från författarens tidigare böcker: hur lite man känner sin älskade, hur lite man känner sig själv.
”Enhörningen” är en pärla i dagens finlandssvenska novellistik.
Nalle Valtialas vagt magiskt realistiska resor i tid och rum är värda begrundan. Som tur är boken bättre korrekturläst än bokryggen, som har två tryckfel. Så för den som känner sig hugad är det bara att hoppa upp på Valtialas pakethållare.