”Det är ett farbroderligt lite gammaldags berättande, där mannens värld är det som gäller.” Det skriver Nya Ålands recensent Kiki Alberius-Forsman om Leo Löthmans roman ”Den transsylvanske vandraren”. Slutomdömet landar på ”slage bra”, på hela taget.

På sidan 34 av ”Den transsylvanske vandraren” börjar jag skratta när alla på fartyget Lebada Alba börjar kalla vår huvudperson, luffaren, för kapten.

På sidan 59 skrattar jag högt när samme huvudperson tilltalar den åländska sjöbevakningen med att på rumänska barskt citera ”Högslättens vårsol flyter in som en psalm i högmässan”. Detta på ett sådant sätt att de blir helt perplexa och jag blir att undra hur ofta man egentligen storskrattar åt en text i en roman.

Skratt nummer tre får jag mig till livs på sidan 64 då skillnaden mellan vi och dom klargörs så här:

”Hos oss är vi goda människor. Så kloka och bildade att det nästan slår över. Bara en handfull klantskallar och skitstövlar i ett stort och rikt land – och dom klantskallarna råkar tyvärr alla bo i min grannby.”

Herdevandring

Historien i denna Löthmans fjortonde roman utspelar sig på 1930-talet. Vi följer en vandring från byn Pietroasa i Rumänien till fiskarskäret Notören i Kumlinge – båda existerar i verkligheten. Vandraren heter något så svårmemorerat som Ilie Ardelean, (på baksidespärmen är namnet faktiskt stavat Andrelean!).

Vår huvudperson är ursprungligen herde i det undersköna Transsylvanien, känt för Dracula, vackra berg och gamla slott. Han älskar undersköna Dilara, men hennes föräldrar tycker fästmannen är för fattig och simpel. Därför ger han sig ut i Europa för att skaffa sig ett modernt fartvidunder, en Jawa motorcykel för att imponera på de blivande svärföräldrarna och därtill ett blått klänningstyg till fästmön.

Förbudstider

Det blir en vindlande färd som varar i över två år. Resan går genom Tyskland, ut på Östersjön, tar i land i den åländska skärgården, går till Helsingfors och sedan tillbaka till Transsylvanien. Herden arbetar som kollämpare, kapten, spritsmugglare, fiskardräng, sångare och städare. Han lär sig både åländska och finska hiskeligt hastigt. Inte illa.

Det är förbudstider. Helsingforskonventionen ger kustbevakningen i flertalet europeiska länder långtgående rättigheter att stoppa spritsmugglingen. Men Rumänien skriver aldrig på detta avtal. Därför är det behändigt med just en rumänsk flaggskeppare, alltså en kapten, fast bara på låtsas.

Förvuxen by

Genom handlingens gång får vi oss beskrivet hur en herde som aldrig sett havet tidigare, reagerar när han plötsligt befinner sig på ett fartyg. Rätt som det är dyker storsmugglaren Algoth Niska upp och mot slutet får vi veta en hel del om den finska tangon. Mariehamn beskrivs som ”varken stad eller skärgård. En förvuxen by barra” och vi får oss till livs skrönan hur det gick till när skeppsredaren August Troberg ”anonymt” donerar en kyrka till staden.

Det flyter på bra, man vill gärna veta hur det hela ska fortsätta.

Farbroderligt

Leo Löthman har tidigare fått kritik för att skildra män och kvinnor i stereotypa könsroller. Han verkar inte ha tagit åt sig nämnvärt av kritiken utan ångar på i sedvanlig stil. Det är ett farbroderligt lite gammaldags berättande, där mannens värld är det som gäller. Det är motorer och fartyg, muskelmän, arbete, alkohol och tja, roterande, pumpande och pysande stålkonstruktioner.

Kvinnor däremot beskrivs lyriskt:

”Hon drog in som en sydlig aftonvind i granskogen, klädd i glänsande skrud. Svarthårig, kraftfullt sminkad, högklackad och parant även om hon måste varit minst femtio.”

Just så står det. Kommateringen är lite slumpmässig och visst är det snyggt med semikolon, men här är de rätt ofta felplacerade – något jag antagligen inte stört mig på eller ens noterat om jag inte fått uppdraget att recensera.

Ett nytt grepp är att både ett lesbiskt par och homosexuella män dyker upp i handlingen – de har det på äkta löthmanska ”knepigt med vänslandet”.

Ålandskunskaper

För läsaren gäller det att ha sina Ålandskunskaper på grej. Förstår man inte vad ”pinkunka” eller ”kultändarmotor” är har man svårt att hänga med och man måste fatta vad ”tövvelarsul” står för. Den saken är klar. Romanen kan användas som examensprov i både Ålandskunskap och åländska.

Historien är rolig och skruvad. För mig hade storyn gärna fått vara skruvad ett varv till och lockat fram ännu fler skratt.

Slage bra

Det är en skröna, men hur mycket är sant? Sökningar på Google och i ChatGPT på både Ilie Ardelean och Andrelean ger så många olika svar att det blir helt snurrigt. Men det existerar faktiskt på Facebook just nu ett tiotal personer som bär namnet Ilie Ardelean.

Frågan som hänger kvar på slutet av denna roman är om Dilara väntat på sin käresta alla dessa år.

Men hoppsan! Vad händer? De sista tre raderna är tryckta på bakpärmens insida. Inte snyggt alls!

Nå, på det hela taget är boken väl slage bra. Löthman har skött det här skriveriet som en vilig ålänning, får man säga. Det är inte något litet beröm det.