• Datum: 30-04-2024
  • Recensent: Lotta Westerlund
  • Media: Västra Nyland
  • Bok: Reform 2032
  • Författare: Lillemor Nyberg

Hur skulle du reagera om du fick veta att ditt liv ska ta slut då du blir 82? Skulle du sörja, bli arg eller vara tacksam? Dessa frågor ställer Lillemor Nyberg i sin debutroman.

I januari år 2031 offentliggörs en ny global reform. Eftersom klimatförändringen gör att jordens resurser snabbt sinar måste befolkningsmängden begränsas. Därför har FN gjort upp en plan; varje kvinna ska få bära två barn innan hon blir tvångssteriliserad, och varje åldring som fyllt 82 år får välja mellan eutanasi eller att förlora alla statliga stöd, inklusive pension och hälsovård. Då reformen kungörs och verkställs väcks häftiga känslor, och protester bryter ut.

Men för huvudkaraktären i Hangöbon Lillemor Nybergs debutroman Reform 2032, Alisha, betyder reformen inte så mycket, annat än som tankeexperiment. Hennes mamma, som är pensionär men ännu frisk och aktiv, blir rasande och engagerar sig genast i motståndsrörelsen. Hennes vänner och bekanta som redan närmar sig 82, eller överstigit denna ”förväntade livslängd” för länge sedan verkar bara lugnt nöjda över att få möta döden med värdighet. Hennes arbetskamrater som gärna vill ha stor familj är förkrossade.

En försummad möjlighet

Boken följer huvudkaraktären genom året då reformen genomförs och tar kraft. Det är en nutidsdystopi, i stil med Margaret Atwoods The Handmaid’s tale (Tjänarinnans berättelse) eller Epidemin av Åsa Ericsdotter. Kännetecknande för denna genre är att ta ett samhälleligt fenomen (patriarkat, smalhetshets, eller eutanasi) och blåsa upp det till enorma proportioner för att öppna upp för diskussion och reflektion. Nyberg vill i sin roman föra diskussion kring vad som är ett värdigt livsslut, vilka effekter klimatförändringen kan komma att ha på våra vardagsliv, och vad som egentligen är viktigt i livet.

Tyvärr lyckas boken knappt öppna upp dessa i och för sig viktiga diskussioner. Olika filosofiska, religiösa och samhälleliga perspektiv nämns kort och klumpigt, men överskuggas hela tiden av huvudpersonens gråa vardag. Mera uppmärksamhet ges åt diverse bostadsaffärer och andra vardagligheter än de verkligt dramatiska händelserna som pågår i bakgrunden. 

Det är nog en realistisk skildring av den vanliga medborgarens vardag, i och med att de flesta av oss i likhet med huvudkaraktären inte gärna tar tag i livets svåra frågor, går på demonstrationer, eller funderar på sin egen dödlighet. Men som litterärt verk är det en försummad möjlighet att verkligen engagera sig med de frågor som bokens utgångspunkt ställer.

Hämmande dikotomi

Berättelsen plågas av ett konstant ”vi och de”-tänkande. Det är hela tiden den lilla medborgaren mot den stora staten. ”Västnyländska amazoner” mot ”byråkratstroppen”. Politikerna mot den stora mänskligheten. Förutom att detta är så stereotypiskt att det rentav är kliché, är det ett grepp som aktivt motverkar alla former av öppen reflektion. Att göra FN och klimataktivismen, som ju överhuvudtaget inte har makten att verkställa någon dylik förändring, till fienden i scenariot känns också så verklighetsfrånvänt att det blir mycket svårt att ta på allvar.

Men då de stora globala politiska frågorna inte diskuteras, ges istället utrymme för det lilla i livet. Alisha vill inte gärna fundera på de stora helheterna, hellre vill hon åka ut till landet, gå i bastun, leka med sina brorsbarn och ta en drink med en kompis. Det är onekligen med kärleksfull blick som dessa livets små glädjeämnen skildras. De lyckliga karaktärerna i berättelsen är de som har gjort sina val enligt detta, att njuta av nuet. 

Rädsla som paralyserar

Det är också till detta som Alisha själv till sist söker sig då hon köper en liten stuga på landet, och njuter av sitt eget smultronställe i naturen. Det faktum att klimatförändringen som globalt skövlar både liv och livsglädje också kommer att nå skogarna i Tenala nämns inte någonstans.

Berättelsen genomsyras av rädsla sorg och ilska över de utmaningar världen idag står inför. Som sådan förstår jag vad den vill föra fram. Det är ändå litteraturens uppgift att ställa de svåra frågorna, och det är beundransvärt att våga ta upp så inflammerade frågor som klimatförändring och dödshjälp. Ändå verkar rädslan över dessa frågor vara så paralyserande att det är lättare att gömma sig än att verkligen våga reflektera.