Förordet till boken Hela härligheten – rimmad dikt har drag av såväl programförklaring som försvarstal.
Den prisade verspoeten och visartisten Henrik Huldén skriver om den rimmade versens funktionalism – ”den kan fungera som bruksvara i ögonblicket och den kan i kraft av kvalitet leva länge”. Han tar avstånd från att verser per definition skulle vara gammaldags och avskalade dikter automatiskt stor konst.
Allt det här har han rätt i. Ändå är det en utmaning att recensera Hela härligheten, som består av ett hundratal verser och några sångtexter.
De flesta av de förstnämnda har skrivits som dagsverser (Huldén har varit verspoet i HBL sedan 2003), och på tal om just funktionalismen så är upplevelsen väldigt annorlunda om man läser en enskild vers som avslutning på tidningsbläddrandet, än om man läser hundra verser i sträck mellan bokpärmar.
Saknar datum
Nu säger ju ingen att Hela härligheten måste läsas som en helhet, tvärtom går det fint att läsa en vers här och där. Många av verserna tangerar årets växlingar – från inledningsdikten ”Om vårdagjämning”, med sin hoppfulla mittenstrof:
”Vi vet att ljuset segrar, solen lovar att det händer, / hoppets färg är gul och himmelsblå. / Varför inte uppmärksamma stunden när det vänder, / vi kunde vara vildare just då.”
Färgerna väcker associationer till Ukrainas flagga, och tolkningen känns rimlig med tanke på att Huldén senare i boken inkluderar sin översättning av Eino Leinos dikt ”Terve Ukraina”.
Just den dikten förses också med datum och kontext, och jag tror att ett liknande grepp boken igenom hade skänkt läsningen mervärde.
Inte för att verserna behöver förklaras, men att antingen datummärka eller arrangera verserna enligt tydligare årstidscykler hade förankrat dem i den vardag som de är ett slags arkiv för.
Nu kastas man mellan verser om allmänna teman som kärlek och mat till konkretare händelser som coronapandemin – och just för att den sistnämnda tack och lov nu känns inaktuell hade de verserna varit intressanta att läsa som renodlade tidsdokument, vilket datum hade möjliggjort.
Harmoni mer än sprickor
Bäst tycker jag själv om de dikter där språkglädjen får styra, där formen utmanar ordens betydelse till den grad att vi hamnar in på nonsensgenrens domäner. Det här lyckas särskilt väl i verskedjan ”Tripp trapp tre”, skriven 2009 av Huldén tillsammans med poetkollegorna Stella Parland och Lars Huldén.
Generellt är den rimmade versens utmaning nämligen att formen så lätt föder avrundning och harmoni, snarare än sprickor. För att riktigt bränna till behöver den oftast skavas mot något annat: en melodi, en röst, en fysisk förankring i tid och rum.
I Hela härligheten är just de aspekterna bortskalade, vilket gör att helheten glider mig förbi utan att riktigt fästa. Men här finns rader som sticker till, och som arkiv över Huldéns verspoetiska skicklighet fyller boken sin funktion.