Olav S Melin har skrivit en historik över den finlandssvenska pressen och placerat tidningarna i deras politiska och historiska sammanhang.
Olav S Melin har skrivit en bok om svensk tidningsutgivning i vårt land under 250 år. Boken är av många orsaker läsvärd, men historien är mer mångfasetterad än vad den högstämda titeln säger.
Redan antalet tidningar som getts ut under åren säger att alla nog inte vårdat sig om allas rätt till det fria ordet. Visserligen såg de flesta tidningar länge sig som folkbildare, men många var eller blev också språkrör för bestämda ideologier, speciellt efter att den allmänna rösträtten infördes.
Företräde till det fria ordet hade länge och oftast reserverats för likasinnade. Så länge läskunnigheten inte var allmän var rätten till det fria ordet i tidningarna begränsad till samhällets elit.
En stor del av boken är en lättläst repetition av vårt lands historia sedan Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo tillkom år 1771. Tidningars kommentarer till större händelser noteras, men rätt sparsamt, och deras roll i sammanhangen kunde ha belysts mera – i de fall de hade någon.
Omtanken om det fria ordet har tyvärr inte väglett tidningarna alla gånger. Melin noterar att tidningarna av och till har agerat som spridare av rykten, konspirationsteorier och hat, precis som några av dagens nätaktörer, men möjligen med större genomslagskraft. Många tidningar var ju tidigare delar av maktapparaten, vilket få av nätaktörerna är.
Falsett kring 1917
Av förståeliga orsaker var tonläget högt åren kring 1917, men de svenska tidningarna bidrog enligt Melin till att både skapa och upprätthålla motsättningarna när vårt lands framtid skulle formas. ”Fel åsikter” hade det verkligen trångt i de flesta tidningar också långt senare. En fördjupande text kring temat med paralleller till dagens allt starkare polarisering kunde ge tankar om hur vi nu borde agera.
Den tydligaste försvararen av demokratin och det fria orden under 1930-talet var Vasabladet med chefredaktören Edvin Sundquist. Melin ger honom och hans efterträdare på VBL, Birger Thölix, också han en banbrytare i branschen, utrymme enligt förtjänst. Thölix var faktiskt den som mest månat om allas rätt till det fria ordet genom att öppna insändarspalterna för alla.
Den sista delen av boken ägnar Melin helt riktigt åt de strukturella förändringarna, som bland annat ny teknik och nya läsvanor tvingat fram. Utmaningarna är många och väl kända, men framför allt digitaliseringen tycks lyckas rätt väl, trots begränsade resurser.
Brist på samarbete
Melin kunde tydligare ha lyft fram samarbetet, eller snarare bristen på samarbete mellan tidningshusen. När dessa beslöt att lämna Finska Notisbyrån och återuppliva Svensk Presstjänst kunde man ha hoppats att de äntligen kommit på bättre tankar. Icke! Svensk Presstjänst är nu nedlagd liksom den svenska verksamheten vid FNB.
Tidningshusen har frivilligt avstått från att få tillgång till bredare material till nytta för läsarna och begränsat sin roll till att vara regionala och lokala aktörer, vilket också gäller HBL. Livet är inte bara lokalt, det är också regionalt, nationellt och internationellt. Att läsarna borde få veta mera om vad som händer utanför spridningsområdet tillmäts inte stort värde. Bredare innehåll hade gått att ordna i samarbete.
Betydligt större finska regiontidningar har insett att vill de ge läsarna valuta för pengarna, så måste samarbete bli till.
Realekonomiska betingelser
Melin noterar förtjänstfullt hur de ekonomiska villkoren för tidningarna förändrats, vilket naturligtvis också påverkar innehållet. På fastlandet upprätthålls tidningarna nu av allmännyttiga stiftelser, och de två åländska skulle knappast klara sig utan givmilda sponsorer.
I Österbotten har ägarstiftelsen ställt tydliga ekonomiska krav på tidningarna, och de tycks ge vinst årligen. I många år har Konstsamfundet pumpat in miljoner årligen för att hindra att HBL går omkull, medan antalet prenumeranter länge rasade. Glädjande nog tycks trenden ha vänt.
HBL:s tidigare redaktör Staffan Bruun och andra har beskyllt ägarna för att allt färre vill läsa tidningen. Innehållet avgör ju om man vill läsa en tidning eller inte, och Bruun och hans kolleger har stått för innehållet, inte ägarna.
Med allmännyttiga stiftelser som ägare kunde man ändå förvänta sig mera seriöst och mindre ytligt, populistiskt material. Mera public service-tänk på redaktionerna kunde synas, faktiskt också inom Yle.
Liksom många andra är Melin bekymrad över de svenska tidningarnas framtid. Massmedierna hjälper oss att forma vår världsbild. I motsats till mycket på nätet syftar de till att ge oss en så riktig bild av vår omvärld som möjligt. Att med sakargument ifrågasätta är att uppmuntra till förbättringar. Allt är inte klokt i tidningarna, men också med sina brister är de oersättliga i allas vår strävan att förstå det som sker omkring oss.
Förr sade man på HBL att när en pensionär dog förlorade tidningen minst två prenumeranter; pensionären och minst ett barnbarn. Ungas läsning i dag inger oro. Kanske vi pensionärer kunde återuppliva traditionen och prenumerera åt ett barnbarn i taget. Det skulle alla ha nytta av.
Också alla andra borde vara både prenumeranter och kritiska läsare. Melin har alldeles rätt: oberoende massmedier är en grundpelare i den liberala demokratin. Vi behöver dem, men utan oss prenumeranter finns de inte.
Melins bok är värd att läsas också av oss utanför tidningshusen.