Nalle Valtialas Svart Saga berör och skakar om från och med första sidan. Berättarrösten är Rosies - en 6-årig svart flicka som växer upp i 50-talets Texas, efter att högsta domstolen i USA har bestämt att skolor måste ta emot barn av alla etniciteter.

Rosie Brown är en modig flicka med stor integritet. När Nationalgardet följer med henne som beskyddare på hennes första skoldag, är hon inte ens rädd då hon sitter i baksätet medan bilen kör genom staden som är full av arga, vita protestanter som ropar glåpord till henne och håller upp plakat med grova rasistiska slagord. I skolan fortsätter glåporden att hagla. På grund av säkerhetsåtgärder placeras Rosie i en separat klass, där hon får en egen lärare som – till all lycka – är mån om att göra livet enklare för henne.

Valtiala skriver med en närvaro och sakkännedom, som får Rosies liv att te sig nästan kusligt vanligt i kontrast till det fruktansvärda som sker på gatorna och bakom dörrarna i den lilla staden Greenway. Utgångspunkten är att Rosies småflicksliv är likadant som vilken liten skolflickas liv som helst – hon bara råkar vara svart och bor på andra sidan tågskenorna, där de andra icke-vita har inhysts i sitt eget område.

Hudfärgen vållar Rosie och hennes familj en myriad av problem som hatbrev, förföljelse och nerbrända hus. Tankarna går osökt till dagens samhälle och den rasism som måhända inte längre visas genom demonstrationer och glåpord på plakat, men som istället tar sig uttryck på andra sätt.

Så småningom börjar vardagen ändå ljusna för den lilla Rosie. Hon får en kompis, Jennifer, som med sitt irländska påbrå också hör till de folkgrupper som förtrycks i 50-talets USA.

Vem får skriva om vad?

Bland annat år 2016 gick debatten om vem som har rätt att skriva vad het i de finlandssvenska medierna. Frågan som ställdes i sammanhanget är om en vit västerländsk författare i privilegierad ställning gör rätt i att skriva en berättelse som handlar om en förtryckt folkgrupp, utan att själv representera folkgruppen i fråga.

Det finns ett problem i att som vit västerlänning skriva om förtryckta minoriteter och kulturer, eftersom historieskrivningen överlag hittills har skrivits av just oss – vita privilegierade västerlänningar. Förtur ges numera åt de som själva representerar folkgruppen att berätta sin egen historia, vilket naturligtvis ger mer insikt, substans och trovärdighet till det som berättas eller skrivs.

Samtidigt har en författare naturligtvis rätt att berätta vilken historia som helst, så länge som den inte omskrivs, förskönas eller exotiseras. I recensionssammanhang kan man också välja att betrakta den färdiga boken som ett separat verk, där författarens ursprung inte borde spela någon roll.

Vad gäller Svart Saga är kontexten historisk och närmast upplysande, samtidigt som helheten i sig är trovärdig, åtminstone ur min egen vita förståelsesfär. Valtialas egna, spretiga teckningar ger ett intryck av att boken har varit viktig att skriva för honom själv, och han har språkligt lyckas få det att verka som att berättelsen verkligen är skriven av en förstaklassare, vilket är rätt imponerande.

Jag ser boken som en berättelse om hur det kunde ha gått till för en svart skolelev i 50-talets USA och tänker att den, i sin grymhet, kan upplysa läsande skolelever om vilka hemska realiteter rasifierade barn under historiens gång har fått vara med om. Istället för att blunda för hur en svart skolelev hade det under den tiden, har alltså Valtiala modigt kastat sig in i en berättelse som öppnar upp och förklarar historien, genom en huvudperson som knappast har något som helst med författarens egna upplevelser att göra. Boken är ett vågat, måhända provocerande, men helhetligt sympatiskt verk.