Katten Esmeralda är Margareta Gripenbergs allt. När hon målar tavlor är katten alltid med på ett hörn. Och nu då Gripenberg debuterar som författare så kretsar handlingen om – vem annan än katten.

Förutom Esmeralda, håller Margareta Gripenberg av sin hemstad. Hon är född i Helsingfors och växte upp i Hyvinge. Men år 1976, då hon var 14 år, flyttade familjen till Hangö.

– Jag älskar ju Hangö över allting på jorden. Det är nog här jag känner mig hemma, jag vill bo vid havet.

Hon säger att staden bjuder på underbara upplevelser året runt, till exempel om vintern då isen lägger sig och man kan gå långa promenader runt udden.

Kommunicerar med publiken på sociala medier

Den som följer Gripenberg på sociala medier, vet att hon flitigt delar med sig av parets strapatser i det dagliga livet. Hon och Esmeralda besöker olika platser på udden som senare brukar ta form på målarduken.

Ett nav i Gripenbergs konst är ändå stadskärnan och landmärkena kyrkan och vattentornet, som hon ser från sitt vardagsrumsfönster i huset på Bangatan.

Hur går det här ihop, att ni dels finns på riktigt, dels är ett slags fiktiva figurer?

– Det är nog inga problem för mig. Jag är Maggi och Esme är Esme, vi är de samma. Men kanske har sociala medier blivit ett sätt för mig att kommunicera med min publik och det gör att de känner mig.

Speciellt sommartid kommer folk fram och vill smeka kattfröken där hon sitter i sin sele i mattes magväska.

– Då säger jag att det får de göra. Esme är inte en katt som klöser. Men hon kan vara lite skygg ibland.

Naivistisk stil och glada färger

Gripenberg berättar att det var under pandemin hennes målande tog fart. Stilen är omisskännligt naivistisk, med konkreta motiv i klara glada färger.

– Jag gillar den stilen för du har frihet att ändra på saker, det behöver inte vara så allvarligt.

Naivism kan beskrivas som en folklig riktning där konstnären ser på världen med ett barns blick. Det finns sagomotiv på bilderna och katten Esmeralda har fått egenskaper som gör att hon kan ägna sig åt mänskliga aktiviteter. Stilen gör det möjligt att rikta sig till barn, som är en annan av Gripenbergs passioner.

Utforskar Hangö tillsammans

Med tiden har paret utvidgat sitt revir från stadens södra sida till varje litet skrymsle av Hangö. På Gripenbergs senaste utställning finns de för Hangö typiska röda sjöbodarna i Hangöby hamn, Gunnarstrand, Kapellhamnen och Trålarhamnen med.

– Jag vet att min pappa har målat en tavla från Gunnarstrand, så jag gjorde också en version. Tyvärr vet jag inte hur originalet såg ut för den har sålts, berättar Gripenberg.

Hennes far Joe Gripenberg var också konstnär och en av de grundande medlemmarna i föreningen Hangö bildkonstnärer tillsammans med sin lokala målarvän Lasse Augustsson.

Hon följer också en annan Hangökonstnär, Antonia Ringbom, i spåren i det hänseendet att hon gärna avbildar Hangöbor i gatubilden.

– Där har vi Tomy och Barbro Karlsson säger hon och pekar på en tavla av Nöjen Öl & Vin-baren i centrum.

Bilder blev bok

Att det sedan blev en bok var ingen självklarhet, dock inte helt otippat. Gripenbergs tidigare kolleger på daghemmet Skogshyddan hade länge frågat när hon ska skriva en bok. Och så blev det.

I boken kommer Gripenbergs pedagogiska talanger klart fram. Här får hon också frossa i att avbilda naturen.

– Jag var den första att utbilda mig till Skogsmulleledare och det var bland det roligaste att göra med barnen på dagis.

Samtidigt som Gripenberg tar ut de konstnärliga svängarna och leker med fantasin i bild, är anslaget dokumentärt.

Läsaren placeras direkt på kartan och där hålls hen.

– Jag ville också att boken ska förmedla fakta, att det som sägs är sant för barnen. Att det inte bara är saga och fantasi. Vi bor ju faktiskt här och det vi gör, gör vi på riktigt.

En känsla av ”hygge”

Gripenberg säger att det är fint om hennes konst kan skapa en känsla av samhörighet och kanske också hjälpa fritidsboende att upptäcka allt vad staden har att bjuda. Hon vill att hennes tavlor ska göra folk glada och blir rörd över responsen från en familj som besöker utställningen.

Det är helt enkelt mysigt, eller ”hygge” om man vill låna ett nordiskt uttryck som blivit ett begrepp.

Det är Satu och Pekka Anttila som kommit till Hangö för att hälsa på barnbarnet Astrid Sandin. I dag har de kombinerat en tur till lekparken med ett besök i biblioteksgallerian för att titta på den svarta katten.

– Utställningen väcker en hemtrevlig känsla. Den förmedlar en härlig småstadsidyll som känns vänlig välkomnande. De granna färgerna gör en på gott humör och jag uppskattar att konstnärer lagt ner så mycket tid på de små detaljerna, säger Satu Anttila.

Lyckokatten Esmeralda

Inom folklore och mytologi kan en svart katt anses medföra olycka, men Gripenberg säger att för henne är det helt tvärtom. Den vackra kolsvarta Esmeralda med sin sammetsmjuka päls och bärnstensfärgade ögon är Gripenbergs lyckokatt.

– Jag tror att det är bara hokus pokus, för i gamla Egypten hade de svarta katter och där betydde de bara tur.

Esmeralda kom in i Gripenbergs liv år 2016 då hon hade en svår tid bakom sig. Några år tidigare skadade hon ryggen så allvarligt att hon tvingades pensionera sig från sitt jobb som barnträdgårdslärare på Skogshyddan, där hon hunnit jobba i över 20 år. Sedan dog hennes mamma och hennes bror inom loppet av ett halvt år.

– Då fick jag en depression men Esmeralda har varit till stor hjälp i mitt tillfrisknande och idag har jag återfått livsglädjen, säger hon.

Katten fick hon av ytterligare en Hangökonstnär, Anita Lehtonen, pennan bakom seriefigurerna Hangölejonen Aurora och Conrad, som länge var något av Hangötidningens signum.

Så tvinnar sagan och verkligheten en sinnrik väv som lever vidare i Gripenbergs skapande.