Under det senaste dryga året har den åländska självstyrelsens 100-årsjubileum firats med pompa och ståt under devisen “100 år av egensinnighet”. Tomi Riitamaa som är litteraturvetare och Nya Ålands kulturredaktör reder ut frågeställningar. Hur pass egensinnig är då litteraturen som är sprungen ur öriket? Kan man till och med tala om en egen, åländsk litteratur? Både ja och nej, men mest ja, är svaret på den senare frågan.
För att man ska kunna tala om ett eget litterärt system är det vissa grundläggande kriterier som bör uppfyllas gällande den litterära infrastrukturen. Och visst kan vi bocka av de flesta delarna vad Åland anbelangar: det finns en mängd författare som publicerar sig regelbundet och mindre regelbundet, det finns hela 16 kommunbibliotek plus ett antal specialbibliotek, två dagstidningar och ett public service-bolag (är Åland månne världens medietätaste region per capita?) som uppmärksammar litteraturen och recenserar den. Det finns ett (förvisso numera slumrande) allmänutgivande förlag som fortsättningsvis ger ut någon titel med ojämna mellanrum, flera föreningar och andra sammanslutningar som också bedriver viss utgivningsverksamhet, det finns en litteraturförening och ett tryckeri och det finns läsare.
...
Ord och inga visor. Men så här drygt fyrtio år senare får vi hoppas att “trycket mot avvikande” inte är lika påtagligt som Widén uppfattade det då och att “oppositionella individer” inte längre tystas. Och visst känns det som att det åländska samhället är öppnare än så och att det kulturella samtalsklimatet har högre i tak i dag. Ålänningar har i alla tider rest mycket; man har gett sig ut på haven, ibland så långt som till andra sidan jordklotet, och ofta har man återvänt med nya impulser och nytt syre. Immigrationen har också varit påtaglig genom åren, och vi får inte heller glömma att många åländska författare är inflyttade – Valdemar Nyman, Leo Löthman, Sonja Nordenswan och Karin Erlandsson är bara några exempel.
Läs hela artikeln på Lysmasken