Det är en fröjd att försjunka i Sonja Nordenswans sparsmakade språk och pregnanta formuleringar. Stilen är lite arkaiserande, men utan att kännas ålderdomlig, och känns som den enda naturliga språkdräkten för en berättelse som denna. Det finns flera pärlor. Den klaustrofobiska skildringen av det förtryckta prästhemmanet kryper nära inpå. Och skildringen av nödåren i slutet på 1860-talet har alla förutsättningar att bli en klassiker. Med "En sång ur kylan" har Sonja Nordenswan skrivit en till formatet liten, men till innehållet stor roman.

Året är 1850. I prästbostaden i den lilla socken Saga i sydöstra Finland, begår den försupne kyrkoherden Nils Ragvaldius en fruktansvärd handling.
68 år senare sitter hans utvandrande dotter Emma på den irländska ön Inishmurphy och minns sitt liv. Minnena fortfarande såriga så hon väljer att berätta bara för sin katt hur pappa Nils gärning kom att prägla livet för mamma Klara, Emma och hennes syskon Carl, August och Victor.

Olika öden
Carl skulle läsa till präst men fick komma hem när pengarna tog slut. August gick till sjöss och hamnade småningom på Irland. Victor blev handelsman och byggde upp ett företag i Raumo. Och Emma blev kvar hemma tills hon valde att emigrera till Irland och den lilla mytomspunna ön Inishmurphy, känd för att välja sin egen kung och lönnbränna Irlands godaste whisky.
Emma låter fokus skifta mellan de olika personerna i sina berättelser. Bit för bit tecknas deras öden, mot bakgrund av Finlands och senare Irlands historia från runt 1830 till 1918.

Skuld och försoning
Genom berättelsen löper en undertext om skuld och försoning. En skuld som Emma vill göra upp med genom sitt berättande. Strofer ur Kalevala fungerar som ledmotiv: "Länge har min sång i kölden, Länge i det dolda varit; Nu jag sången vill ur kylan, Visorna ur kölden hämta."
Berättelserna är koncentrat laddade som noveller, med välavvägda dramaturgiska bågar. På sina blott 170 sidor lyckas romanen berätta en bred och mustig släktkrönika som känns mångdubbelt så omfångsrik.

Sparsmakat språk
Det är en fröjd att försjunka i Sonja Nordenswans sparsmakade språk och pregnanta formuleringar.
Stilen är lite arkaiserande, men utan att kännas ålderdomlig, och känns som den enda naturliga språkdräkten för en berättelse som denna.
Det finns flera pärlor. Den klaustrofobiska skildringen av det förtryckta prästhemmanet kryper nära inpå. Och skildringen av nödåren i slutet på 1860-talet har alla förutsättningar att bli en klassiker.
Med "En sång ur kylan" har Sonja Nordenswan skrivit en till formatet liten, men till innehållet stor roman.

Betyg: Fyra marhällor