Romanen "Tillhanda" utspelar sig på Ålandunder tidigt 1900-tal, i de karga yttre skären där människor till stor del var beroende av varandra för sin överlevnad. Året och åren gick sin årstidsbundna gång och alla fick slita hårt för att klara sig. Liv Wentzel är journalist och bibliotekarie, med ett stort intresse för det historiska. Hon ser sig själv som nordbo och bodde periodvis i flera nordiska länder, innan hon valde att stanna på Åland och satsa på en journalistkarriär.Under många år hörde vi hennes röst som Liv Örneryd, nu bor hon och hennes familj i Allingsås. Men ett torp har hon kvar på Ålnd. "Tillhanda" är hennes debutroman och hon har verkligen satt sig in i hur livet levdes i den åländska skärgårde för drygt hundra år sedan, till och med den traditionells vårjakten skildrar hon med förståelse och kunskap.Men fokus i romanen ligger på relationer, i synnerhet på dem som skapas kring flickan Alva Sofia - kallad Sia-Svala - som tappar bort sig i en snöstorm och går hela vägen från Kumlinge över Delet innan hon utmattad kommer fram till en gård i Hullvik på Vårdösidan. Förvånar mig lite att hon går så långt utan att tänka på att hon är vilse, men sådant händer ju. I den Mattsonska skeppargården tas hon om hand och hämtar sig så småningom och så blir hon kvar, under nästan ett år, utan att någon tycks leta efter henne. Mellan henne och den frimodiga och utmanande Amanda, dotter i gården, uppstår känslor som inte borde få finnas. Kärlek mellan två kvinnor fanns inte. Inte på ytan men väl under den bubblar det och pyr. Och mellan Amandas bror Ulf, den avige och blängande, och Sia-Svala uppstår också känslor - men inte av välkommet slag. Så rullar tidens hjul vidare och Sia-Svala finner till sin förskräckelse att hon blivt bortlovad till Ulf, fast hon har en fästman i Kumlinge, och Amanda gifts bort till en gård i Lövö - världens ände om man frågar Sia-Svala. Och sedan kommer ännu en vändning i historien. Liv har lyckats väl med att skildra stora känslor och kokat ner dem till hanterligt format. Man slås av äkthetskänslan, så här måste det ju ha varit att leva tätt inpå varandra utan att ha ett privat liv.