Olof Kleberg läser den finska politikern Pär Stenbäck som oroar sig för svenskans ställning i Finland.
Har svenskan en framtid i Finland, undrar en del rikssvenskar.
Formellt är svenskans ställning stark, tryggad i grundlagen, som anger både finska och svenska som officiella språk. Reellt har finlandssvenskarna ekonomiskt starka stiftelser. Kulturen blomstrar.
Men ändå – de 288 000 svenskspråkiga utgör bara 5,2 procent av befolkningen. Andelen sjunker om än mycket långsamt.
En av Svenskfinlands förgrundsfigurer, Pär Stenbäck, är oroad i sin bok All världens vägar. Han ser en risk att det svenska trängs bort i samhället.
Boktiteln hänvisar till vad han sysslat med genom åren, han fyllde nyligen 80: partiledare för Svenska folkpartiet, undervisnings- och utrikesminister, generalsekreterare i Internationella Röda Korset och i Nordiska rådet. Under senare år en viktig röst i samhällsdebatten.
I sin bok ger han ett längre porträtt av Jörn Donner. Men här väljer jag att ta upp tre andra ämnen.
Först det finlandssvenska. Det starkaste svenskspråkiga området är Österbotten, där ungefär hälften har svenska som modersmål. Till antalet bor fler svenskspråkiga i södra Finland men de är mer utspridda. Stenbäck känner oro för utflyttningen av svenskspråkiga till Sverige och för att allt fler i städerna i söder blir tvåspråkiga, i nästa generation finskspråkiga.
För att råda bot ger han en rad praktiska förslag: de svenska skolorna ska bli än bättre på att ta emot tvåspråkiga, reklamen ska inte vara bara på finska, ett kontaktcentrum i Stockholm bör inrättas för utflyttade, radion på svenska i landets public service Yle bör stöttas.
Och med en känga till Österbotten: där måste skolorna i de svenskspråkiga kommunerna se till att eleverna lär sig bra finska annars klarar de sig inte på Finlands arbetsmarknad. Och söker sig, som ofta nu, till exempelvis Västerbotten.
Pär Stenbäck väljer klokt nog att föreslå praktiska åtgärder, inte gnälla över hot och undanträngning. Detta brukar leda till bättre slutresultat.
Men han kan inte låta bli att lufta sitt bekymmer för att den svenska gemenskapen urvattnas i södra Finland, i centrum, där de viktiga politiska besluten tas. Svenska folkpartiet har genom åren oftast suttit med i regeringar – och behållit antalet mandat i riksdagen. Styrkan i Österbotten är bra men partiet får inte bli bara ett språkparti.
Sådant känner ju västerbottningar till. Det räcker inte att vara stark i hemlänet. Utan brett inflytande i rikspolitiken som formas i Stockholm blir resultatet svagt. Även med enstaka ministrar då och då: Georg Andersson, Maud Olofsson, Ibrahim Baylan.
Förhållandet till den store grannen Ryssland är en livsfråga för Finland. Pär Stenbäck, en gång utrikesminister, har sin bild klar. Man ska hålla en fast linje, inte göra eftergifter, numera också kunna säga ifrån om Putins auktoritära patriotism.
De hot han kan se vid en kris är cyberattacker. Sådant bör man förbereda sig för. Och akta sig för att gå med i Nato, det skulle utlösa militära styrkedemonstrationer.
Men den långa gränsen är väl ett hot? Stenbäck svarar: den skulle skrämma mera om den inte fanns där.
På lång sikt är han ändå hoppfull – att ledarna ska förmå sig att lita till folket. Nu bör vi vara positiva till ryssarna, skriver han. Men utvecklar tyvärr inte möjligheterna till civila kontakter, kunskaper som Finland besitter fler än de flesta länder.
Pär Stenbäck är en socialliberal politiker. Han bidrog en gång till att Svenska folkpartiet blev ett liberalt, inte bara svenskt parti. I sin bok utvecklar han sin övertygelse. Han tror på marknadsekonomin men riktar kritik mot nackdelar som monopolföretag, skatteplanering utomlands och ökade inkomstklyftor. Det är fel att lämna till extremister att bekämpa dessa avarter.
Om det inte går att få till stånd globala avtal mot missbruken så får man ta till nationella inskränkningar, menar han. Valfriheten i skolan har Finland sluppit, ingen vill ha vinstdrivande privatskolor – kvalitet och jämlikhet är viktigare, skriver den forne undervisningsministern.
Sverige och Finland är så lika på många områden, finlandssvenskar och rikssvenskar än mer. Desto viktigare att vi här väster om Bottenhavet lyssnar till insikter och erfarenheter från östra sidan.