Allt oftare gör jag tillbakablickar. Dröjer mig kvar vid tiden före kassettbandet brast; tiden när jag hade ett riktigt liv. På så sätt fördriver jag dagarna; försöker klargöra för mig själv varför det blev som det blev. Tillbakablickandet är också ett sätt att hindra mitt sinne från att skrumpna ihop. I min händelselösa, opåverkbara tillvaro är risken synnerligen överhängande. Mitt liv började förstås när jag föddes, men jag vill återvända till ungdomsåren. Till den sista våren i mellanskolan då allting ännu var oskuldsfullt och Lena fick sin första kyss.

Sonja Nordenswans roman tar oss med på en nostalgitripp till det frigjorda 70-talet, eller hur var det nu riktigt?