Irmelin Sandman Lilius har fullbordat biografin i fyra volymer över maken, bildkonstnären, författaren och debattören Carl-Gustaf Lilius (1928-1998), Sjutusen år.

Carl-Gustaf Lilius (1928-1998) var en stor och egensinnig bildkonstnär, en originell essäist – och framför allt en mycket betydande dissident och debattör i vårt ängsligt finlandiserade land. Han kom att engagera sig för mänskliga rättigheter och politisk frihet i Ungern, Tibet, Baltikum, Polen, Sovjetunionen och Kina när få andra vågade. Irmelin Sandman Lilius biografi över honom är fullbordad, i fyra tjocka volymer.

Hösten 2011 intervjuade jag Irmelin Sandman Lilius hemma hos henne i Hangö. Hon hade just gett ut andra delen av biografin över sin make, Sjutusen år. En biografi över Carl-Gustaf Lilius på Schildts förlag. I själva verket var den en dubbelbiografi, över honom och henne själv, eftersom hennes eget framväxande författarskap, liksom det vardagligt fantastiska gemensamma familje- och släktlivet, var ett mycket viktigt tema.

När intervjun gjordes var hon mitt uppe i det som skulle bli den avslutande tredje delen, från 1973 fram till Carl-Gustafs död 1998.

Vad som hände sedan är inte svårt att föreställa sig för den som sett omfattningen av det liliuska litterära och konstnärliga arkivet – anteckningar, manuskript, urklipp och brev, tidningstravarna och tavlor och det fantastiska världsomfamnande biblioteket på många språk – som utgjorde en stor del av hemmet.

Den tredje delen av biografin utkom fem år senare, omfattade bara åren 1973-1987 och gavs inte ut av författarens gamla förlag. Detta, läser jag i inledningen till volym tre, för att förlaget på utmärkt goda grunder föreslog, till slut krävde, omfattande åtstramningar och strykningar, som Sandman Lilius inte ville och kunde göra. Hon bytte förlag till Litorale, som lät henne hållas. Alltså blev det en del III på 570 sidor och två år senare en del IV på 590.

Stryk, stryk, stryk

Utan tvivel hade alla rådgivare och redaktörer på Schildts & Söderströms som ville att Sandman Lilius skulle stryka, stryka och stryka, gallra och redigera i det enorma materialet – artiklar, anteckningar och böcker att citera ur, släktingar och vänner och ovänner som kryllar ut och in på sidorna, känslor och minnen – alldeles rätt. Det skulle ha blivit en bättre biografi, mera fokuserad på väsentligheter, därför möjlig för flera läsare att med hänförelse ta till sig.

Men å andra sidan hade det varit en allvarlig förlust för den finlandssvenska litteraturen och den finländska historieskrivningen om den inte utkommit alls. Så här är det, håll till godo, ett slags formellt haveri som samtidigt är omistligt.

Det som tynger böckerna är alldeles för långa och omfattande citat av Carl Gustaf Lilius egna texter, som både tankemässigt och syntaktiskt är svåra att följa och förutsätter en helt annan läsart än Irmelin Sandman Lilius utomordentligt uttrycksfulla och munvänliga språk, det som gör hennes sago- och fantasyromaner till en sådan fröjd att läsa högt. Och dessa dispyter med kritiker och andra dumma, måste vi verkligen ta del av dem alla, kunde de inte ha skrivits ihop utan långa citat av den ena och den andra? Jag orkar inte, tänker jag och börjas snedda diagonalt över hans avsnitt, skyndande till hennes.

Men ju mera jag läser och tyglar min otålighet, desto mera levande och mänskligt intressant blir konstnären, debattören och människan Carl-Gustaf genom den älskade, älskande men ofta också uppgivet klarsynta Irmelins blick. Mera så än genom citaten ur hans texter.

Storhet och storhetstid

Carl-Gustaf Lilius (1928-1998) var en stor och egensinnig bildkonstnär, en originell essäist – och framför allt under sina sista decennier en mycket betydande dissident och debattör i vårt ängsligt finlandiserade land intill Sovjetmakten. Han kom att engagera sig för mänskliga rättigheter och politisk frihet i Ungern, Tibet, Baltikum, Polen, Sovjetunionen och Kina när få andra i Finland vågade eller var tillräcklig pålästa. Förutom i Hufvudstadsbladet, Åbo Underrättelser och Vasabladet publicerades hans artiklar i Dagens Nyheter och brittiska INDEX of Censorship. Han översattes till finska. När Finland 1990 började ta emot somaliska asylsökande, var familjen Sandman Lilius – inklusive dottern Muddle Lilius som studerat somaliska i Paris – bland de första att aktivt och kunskapssökande engagera sig för dem, i ord och handling.

Carl-Gustaf Lilius' starkaste politiska decennier sammanfaller med Hufvudstadsbladets sista journalistiska storhetstid som debatterande rikstidning i framkant. Jan-Magnus Jansson (chefredaktör 1974-1987) skall hågkommas också för sitt mod att släppa in denna obekväma och häftiga debattör i spalterna, liksom kulturchef Tuva Korsström som under 90-talet blev hans förtrogna redaktör, inte utan konflikter men ända till slutet belönad med tillgivna epitet som "tuvadimensionen".

I dag ter sig mycket av det här märkvärdigt och exotiskt – den finlandssvenska journalistikens självklara status och anspråk, vad som var självcensur och vad som var mod, de långa texternas politiska tyngd.

Som krönika över och redovisning för en sådan tid med sådana personligheter har Sjutusen år också ett stort värde.

Det stora och det lilla

Sen är det, på tal om stora saker, det här med den Liliuska självbilden, den han presenterade för yttervärlden. Hemma hos oss gick hans offentliga persona (den privata kände vi aldrig) under smeknamnet Megaego, och att Claes Andersson i polemik mot en av Lilius kolumner om konst och icke-konst (1982) svarade honom med ett inlägg rubricerat "Herr Gud från Hangö" kan läsaren fnissa åt. Men det var fult och orättvist med en politisk gliring om att "man ser brunt", och den bad Andersson i ett senare inlägg helt motiverat om ursäkt för.

I hustruns beskrivning lär vi oss under de sammanlagt drygt tusen sidorna i del III och IV sedan allt bättre förstå den konstnärliga sårbarheten, skyddslösheten och de svidande besvikelserna. Liksom den märkvärdiga kraften att fokusera på stort och bortse från smått, hos denna imponerande och platstagande människa. "Kilometerpratare" är bara ett av hustruns många uttrycksfulla ord för hur han var. Frivillig sömnbrist var för honom ett slags drog.

Medan Carl-Gustaf sysslar med stora artiklar, stora skulpturer, stora utställningar, kamoufleras Irmelin Sandman-Lilius egna betydande författarskap i diminutiver. "Tåttar" och "traduljor" kallar hon sina egna berättelser, jag undrar om hon ens någonsin använder ordet "roman" om dem? Och en utställning med egna bilder benämner hon "miniföretag".

Spåren av alla de böcker hon skrev under de tre decennier som del III och IV av Sjutusen år omfattar är förargande få, gärna hade jag läst mycket mera om hur hon tänkte när hon skrev några av sina bästa sena böcker, Kapten Grunnstedt, Mattan från Kars, Sagor från Främlingsgatan, och den storartade dubbelmemoaren tillsammans med systern Heddi Böckman, Hand i hand. I en bättre värld skulle de utkomma i nyutgåvor nu, i den förhandenvarande har jag dem lyckligtvis i bokhyllan.

Inte överslätande, inte hämndlystet

Mitt övergripande intryck är att del IV är lättare att läsa, mindre citattyngd och har bättre styrsel än del III. Genom båda löper intressanta trassliga stråk av släktingar och vänner, hans mamma och systrar och hennes mostrar och fastrar, författar- och konstnärskolleger. Det är tidvis arbetsamt att ta sig genom hela terrängen, men det lönar sig. Ibland är det väl mycket om – onekligen korkade – svenska förlagsredaktörer och översättare som vill förgripa sig på hennes stil.

Men ofta är det mycket uppiggande, till exempel om Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, som Sandman Lilius tycker är "en gravsten av marsipan".

Familjens och släktens vardagsliv och känslodynamik är ofta underbart, konkret och insiktsfullt beskrivna – och med tiden blir också skärpan och smärtan allt tydligare. Livet drabbar, sjukdom drabbar, döden drabbar.

Det finns inget överslätande men inte heller något hämndlystet i Irmelin Sandman Lilius' sätt att beskriva sin kärlek och sin vrede, sin utmattning och sin uthållighet i det här äktenskapet, de överlappande författar- och konstnärskapen. Hennes text har gång på gång en befriande ren klang, inte hård men mycket tydlig. Till slut blir de här böckerna ett storverk, omåttligt som sin föregivna huvudperson – och de är uttryckligen hennes storverk.

Ur en dagboksanteckning från hans sista sjukdomstid, med svåra cancersmärtor:

"Han slog armen om mig, han tryckte mig mot sig, ett ilande ögonblick var det ljuvligt, och jag mindes första gången han omfamnade mig, det var vid Världens Ände, och han kändes som ett knotigt träd. Nu var han ett brinnande träd."