Carl-Magnus Fogelholms bok är inte den ultimata biografin över Konni Zilliacius, men för en större publik är den en välkommen beskrivning av en av de mest fascinerande personerna i vårt lands historia.
Vintern 2019 sände Yle Fem en serie kallad "Aktivisterna". Om de unga, mestadels svenskspråkiga studerande som under ofärdsåren i början av 1900-talet gjorde sig skyldiga till en rad bombattacker och politiska attentat, med Eugen Schaumans skott mot guvernören Nikolaj Bobrikov som klimax. Serien var till sina historiska fakta korrekt, även om flera av ungdomarna kändes onödigt överhettade.
Viktigast var ändå att serien levandegjorde en dramatisk period i landets historia, och några av dem som då utmärkte sig. Bland dem Konni Zilliacus, inte bara viktig mecenat utan också nestor för de unga hjältarna, och central nyckelperson i det mesta av aktivismen.
Om Konni Zilliacus har Carl-Magnus Fogelholm skrivit en fyllig biografi, med tonvikt just på ofärdsåren. Äntligen, eftersom det förvånat mig att en såpass färgstark person saknat en uttömmande biografi. Det utkom visserligen en 1933, skriven av hans samtida vän Herman Gummerus, men den saknar kanske just därför den nödvändiga distansen. Och så finns en hel rad böcker av Zilliacus egen penna, också självbiografiska. Men där är distansen självfallet ännu mindre.
Carl-Magnus Fogelholm är barnbarnsbarn till Konni Zilliacus. Man märker att han känner sin huvudperson utan och innan, och läsaren upplever sig på nära håll kunna följa med Konnis aktiviteter, speciellt som boken är kronologiskt uppbyggd. Nackdelen är av naturliga skäl att distansen och källkritiken stundvis lider, även om Fogelholm bemödat sig om att använda också andra källor.
Skribent i Amerika
Vem var då denne Konni? Han föddes 1855, med en far som var senator och en mor född Söderhjelm. Efter studier i juridik, ett kort äktenskap med Lovisa Adelaide Ehrnrooth (f. de Geer) och en tid som herrgårdspatron, först på Håkansböle gård i Helsinge och därefter Mariefors (Kellokoski), bryter Konni år 1889 plötsligt upp från alltsammans. Han lämnar såväl en ekonomisk bankrutt som fru och sammanlagt tio barn (varav sju från fruns tidigare äktenskap och tre gemensamma) bakom sig. Stor skandal, givetvis.
Han reser till Amerika, där han huvudsakligen försörjer sig som skribent, bland annat med resebrev till HBL. Efter två år meddelar han att han inte kan återvända, och äktenskapet upplöses 1891. Några år senare gifter han om sig med den 20-åriga Lilian Graef, dotter till en förmögen affärsman, vilket förbättrar hans ekonomi.
Efter ett kringflackande liv runtom i världen, bland annat i Japan, och två söner, Konni jr och Laurin, återvänder han med sin nya familj till Finland hösten 1898, kort före februarimanifestet 1899 och den första förryskningsperioden.
Konni engagerar sig omedelbart i motståndsarbetet, till en början inom det konstitutionella lägret. Han har stor nytta av sin juridiska bakgrund, sina internationella nätverk och sina språkkunskaper. Men han är uppenbart rastlös, temperamentsfull och radikalt lagd, och kommer snart på kollisionskurs med de försiktigare herrarna inom Kagalen, den underjordiska rörelse som organiserade det passiva motståndet.
Det här gäller inte minst frontfiguren Leo Mechelin, som ifråga om temperament och strategi är Konnis motsats. Åsiktsskillnaderna leder till uppkomsten av Finska aktiva motståndspartiet 1904–05, en stridsorganisation med aktivt motstånd på programmet och Konni som primus motor.
Ryska revolutionärer
Merparten av Fogelholms bok utgörs av en genomgång av händelserna från 1899 fram till 1906, de år Konni var som mest aktiv, med utgivning av den underjordiska tidningen Fria Ord, tryckt i Stockholm, och smuggling av den till Finland, samt några uppmärksammade böcker om situationen i Ryssland och den revolution han och många andra hoppades att skulle medföra en förbättring också i Finland. Ja, rentav självständighet (vilket han tidigt trodde på).
Han hade goda kontakter inte bara till de ryska revolutionärerna utan också till flera av regimens fiender, såsom polacker och japaner, och han konspirerade flitigt med dem alla. Till det mest spektakulära hörde hans operationer i syfte att med japansk finansiering skaffa vapen åt de ryska revolutionärerna.
Kändast är vapensmugglingen hösten 1905, med fartyget John Grafton. Lasten skulle skeppas till S:t Petersburg, men man blev tvungen att i stället lossa den uppe i Bottniska viken, först i Kemi och sedan i Jakobstad. Kort därefter gick fartyget på grund i Larsmo, och man tvingades spränga allting för att lasten inte skulle hamna i gendarmernas händer.
Konni medverkade också till många av de resor de ryska revolutionärerna företog till olika socialistkongresser ute i Europa, ofta via Finland. En av dem på s/s Oihonna, som i april 1906 seglade från Hangö till Stockholm, men redan på Hangö västra i tät dimma gick på grund. Passagerarna evakuerades, bland dem en person med täcknamnet "Koba", senare känd som Josef Stalin. (Episoden beskriven i tidskriften Skärgård, 4/2019.)
Som Bernhard Estlander konstaterar, i en text efter Konnis död 1924: "Det är någonting äkta zilliacuskt, när han jagar Europa runt, i alla dess huvudstäder, efter den ryska revolutionens landsflyktiga huvudmän, hack i häl förföljd av den ryska regeringens spioner, obekymrad om det ogillande som nådde honom från det passiva lägret i Stockholm." (Nya Argus 12/1924)
Fastighetsföretagare
Efter storstrejken 1905 drar sig Konni småningom ur den aktiva kampen. Han engagerar sig visserligen ännu 1905–06 i mobiliseringen av Voimaförbundet, en organisation för folkbeväpning, kamouflerad till en idrottsorganisation. Men sedan hoppar han av och slår sig ner norrom Helsingfors, som företagare i fastighetsbranschen. Han skapar, med engelsk förebild, A.B. Parkstad-Wanda-Puistokylä O.Y, ett villasamhälle för arbetarbefolkningen som omfattade ett jättelikt område i nuvarande norra Helsingfors.
Fogelholm konstaterar att den socialreformistiska utopin kanske inte riktigt blev som Konni hade önskat sig, eftersom området bara ett drygt decennium senare blev ett av Helsingforsregionens rödaste, och förblev så långt framöver – och något jag minns från min egen barndom på 60-talet. Men föga visste jag då om stadsdelens utopiska historia!
Också Konnis två söner, Konni jr och Laurin, blev färgstarka kosmopoliter. Den förre engelsk parlamentsledamot, fredsaktivist och Labourpartiets "bad boy", och god vän med Stalin och Nikita Chrusjtjov. Senare utesluten ur Labour, anklagad för spioneri. Laurin i sin tur känd som pedagog och grundare av numera nedlagda Zilliacuska skolan i Helsingfors, eller Zillen. En legendarisk skola vars traditioner delvis överlevt i den humanekologiska inriktningen i Tölö gymnasium.
Thrilleraktigt liv
Konni Zilliacus liv är, kort sagt, en historia där mycket är som taget ur en thriller. Att han ständigt lyckades gäcka de ryska gendarmerna är märkligt, eftersom hans aktiviteter var kända och han tidvis var efterlyst. Hans många utrikesresor var alltså delvis av nöden påtvungna.
Han var en mästare på att spela olika roller, och tycks ha njutit av det. Många samtida vittnar om hans "förkärlek för effektfulla arrangemang, t.ex. när han klär ut sig till engelsk präst eller engelsk segelklubbskapten för att dra ryska spioner vid näsan" (Hans Fors i en recension av hans memoarer i nyutgåva, HBL 14.8.1966).
Fors avslutar för övrigt recensionen med att konstatera att det "tillkommer historiker av facket att bedöma om [Konnis] insats i vår nyaste historia har undervärderats", och att en framtida uppvärdering "inte förefaller otrolig".
Nu, drygt 50 år senare, är det kanske dags. Carl-Magnus Fogelholms bidrag är nog inte den ultimata biografin, såpass stadigt som den stöder sig på Konnis egna skrifter. Jag noterar till exempel att Fogelholm inte har använt sig av Pressarkivet (därifrån citaten av Estlander och Fors är hämtade – varav den sistnämnda står för epiteten i rubriken), vilket hade gett en fylligare bild av hur samtiden såg på Konni och hans aktiviteter.
Men det är bara randanmärkningar. För en större publik är Fogelholms bok en välkommen beskrivning av en av de mest fascinerande personerna i vårt lands historia.
Thomas Rosenberg Sociolog och skriftställare.