Irmelin Sandman Lilius har efter den stora biografin över maken Carl Gustaf Lilius återvänt till sitt Tulavall. Och nu framstår hon som en, om möjligt, ännu starkare ordkonstnär än någonsin tidigare, skriver Tuva Korsström.

Efter den stora biografiska bokserien Sjutusen år, om Carl Gustaf Lilius och sitt liv med honom, är Irmelin Sandman Lilius tillbaka i sitt eget fiktiva universum. Med sviten Tidens tiggare lägger hon i ett svep hela fyra sagoromaner till böckerna om Tulavall, den lilla staden och dess invånare som hon började beskriva i Bonadea 1967.

Skenbart utspelar sig böckerna om Tulavall från sent 1800-tal in på 1900-talet. Men tiden är ett tänjbart begrepp, som inte bara sträcker sig tillbaka till stadens grundande utan också omfattar parallella händelser i förflutet, nu och framtid. Platsen kan vara vilken svenskspråkig liten finländsk stad som helst, Nykarleby, Borgå och Hangö brukar nämnas. Men Tulavallborna är rörliga. De reser till Paris för att utbilda sig. De åker på flygande mattor till Kaukasus. Som sjömän seglar de världen runt.

För de äventyrslystna, de fria och de modiga finns inga gränser i tid och rum. För Tulavalls klassmedvetna och maktlystna småborgare är livet däremot synnerligen begränsat. Den motsättningen handlar det mycket om i Tidens tiggare, som tar sin början där romanen Korpfolksungen (1994) slutade. Långa tidshopp i Tulavalls kronologi har aldrig generat Irmelin Sandman Lilius. Staden står där den står, stadigt i hennes och läsarens fantasi.

På Skeppet Sydväst

I Korpfolksungen hittade den fattiga flickan Hannafia Alle under lingonplockning i Stenborgsskogen en övergiven ättling av det mytiska korpfolket. Hannafia blev utkastad hemifrån av sin argsinta mamma. Med korpfolksungen Telit under armen tog hon tjänst som skeppspiga på det magiska segelfartyget Sydväst, tidigare utförligt presenterat i boken Barbidels hav (1986). Så småningom landade både Skeppet Sydväst, korpfolket och den kalhuggningshotade Stenborgsskogen på Avrions ö i Grekland.

I Tidens tiggare del 1, Långvägaskogen, är Hannafia efter långa seglatser på väg tillbaka till Tulavall. Hon resumerar resans händelser i brev till sin broder Albin därhemma. Korpfolksungen Telit har blivit stammens ledare på Avrions ö, Hannafias vän matrosen Tuspuru Schando är nu skeppets kapten och som besättning har de korpfolk i människohamn.

Hannafias återkomst till hemmet blir sorglig och snöplig. Älsklingsbrodern Palten är död. Hennes bittra, ursinniga mamma lägger all skuld på dottern. Mor Alle är inte det minsta tacksam för gåvorna och besparingarna som Hannafia har med sig. I Irmelin Sandman Lilius sagovärld parar sig det fantastiska med det realistiska. Livet för de fattiga är grymt.

När Hannafia igen seglar ut med Sydväst har hon bror Albin med sig. Men han är inget ämne till sjöman. Han har anlag för sjösjuka och är misstänksam mot det främmande, mest av allt mot den vackra och exotiska Tuspuru som Hannafia tycks föredra. När de igen landar på Avrions ö, känner sig Albin hemma hos det jordbundna småfolket som är sig likt överallt.

Förstörarna och de goda

Långvägaskogen är liksom Korpfolksungen en spännande äventyrsberättelse om det godas kamp mot det onda. Som så ofta hos Irmelin Sandman Lilius tar det onda skepnad av girighet, egoism och miljöförstörelse.

Det bevingade korpfolkets och de fattiga Avrionbornas strid mot den nyrike inflyttaren Samardán har stor aktualitet. Samardán är en utsugare som vill roffa åt sig jorden och förstöra skogen. Värst drabbar striden barnen och djuren, i den här berättelsen den lille Pantelis och hans älskade vita get Rina.

Till slut faller Samardán och hans anhang på sin egen snikenhet. Hannafia och Tuspuru, som nu har blivit unga älskande, seglar i väg på Sydväst tillsammans med den kloka och uråldriga katten Fransiska och den unge greken Nondas.

I gengångarnas spår

Svitens tre följande böcker, Illop, Botulf och Regnens berg utspelar sig också delvis på Skeppet Sydväst med paret Hannafia och Tuspuru i fokus. På befallning av den nyckfulla gengångaren Illop beger de sig till ett dimmigt och kallt Skottland. I Regnens berg följer de sin supiga besättningsman Brock i spåren och kommer till en märklig forntida bergstrakt. Överallt på deras vandringar råder stamkrig och misär. De har en gåtfull mission att fylla som länkar mellan nuet och det förflutna.

Deras äventyr varvas med berättelsen om ett annat kärlekspar hemma i Tulavall. Hannafias och Tuspurus vandringar i forntida landskap kan förefalla planlösa och förvirrade. De rör sig i det töcknigt okända. Däremot har den del av berättelsen som utspelar sig i den tulavallska miljön fasta konturer, djup och mångsidighet. Som läsare känner man sig engagerad på ett annat sätt när man stöter på flickorna Halter eller Klockarback-lill-Fia, bekanta från trilogin om Fru Sola, eller på Pappa Apelman från Mattan från Kars. De fina damerna, de allvetande ståndspersonerna, till och med spökena är igenkännbara delar av det omsorgsfullt utarbetade samhället.

Jeanette blir Janne

Den fattiga Hannafia mobbades under sin barndom av Tulavalls fina flickor, med den våpiga Jeanette i spetsen. Hela sitt liv har Jeanette dominerats av sin stolliga mamma Ottilia, vilket gjort henne elak och småskuren. Men allt förändras när hon träffar fotografen Botulf, ytterligare en av dessa hemlighetsfulla män som kommer från yttervärlden och trotsar Tulavalls konventioner.

Botulf vill gifta sig med Jeanette. Han kallar henne Janne och som Janne får hon en egen röst. Hon får mod att hävda sig mot mamma Otti. Hon får finna sig i att stadens tisslande, tasslande fruntimmer misstänkliggör henne och Botulf. Deras växande hushåll, bestående av vinddrivna existenser, blir en nagel i ögat för de förnäma.

Men Botulf har en svårare fiende i Tulavall än skvallertanterna. Det är den vidriga Kröpelinskan, som samlar stadens hjon till en kättersk sekt. Hjonen är mera snuskiga än farliga och blir föremål för fruntimmersföreningens välgörenhet och hygieniska åtgärder, när Kröpelinskan mystiskt omkommer.

Att hon dör innebär dock inte att hon skulle försvinna. Kröpelinskan blir kvar som en av gengångarna i Tulavalls värld – en svart gestalt som kommer att kasta en skugga över Botulfs och Jannes lycka.

Allt vilar i språket

Jeanette blir en annan när hon hör den nya rösten inom sig. Hon byter läger från de sippa och konventionella till de modiga och öppna. Och Irmelin Sandman Lilius framstår i sina berättelser om Tidens tiggare som en, om möjligt, starkare ordkonstnär än någonsin tidigare.

Allt vilar i språkets nyanser och replikernas exakthet: Proletariatets ålderdomliga, dialektala tulavallska – "så levandes å mjukt i mun", som Hannafia säger. Borgerskapets förtäckta elakheter på högsvenska. Tuspurus drömska minnen av sin födelseö i Söderhavet. Herr Samardáns ohövligheter, Brockens grovheter, Kröpelinskans giftigheter. Botulfs eftertänksamma visdom. För att inte tala om skeppskatten Fransiskas allvetande monolog och trädurrens teckenspråk.

Suveränt avlyssnar Irmelin Sandman Lilius alla dessa gestalter som kommer och går, intar sina positioner, fyller sina givna roller, överraskar och förändras i tankens Tulavall, där vad som helst kan hända.