Efter att ha slutfört uppgiften att skriva om sin man, konstnären och författaren Carl-Gustaf Lilius i böckerna Sjutusen år I-IV, har Irmelin Sandman Lilius nu återvänt till det sena 1800-talets Tulavall.

Det finns några fiktiva världar i den finlandssvenska ungdomslitteraturen.

Bland de nyare kan nämnas Karin Erlandssons trakter i böckerna om Ögonstenen och Maria Turtschaninoffs olika landskap som tillsammans bildar en världsdel.

De klassiska och berömda barnboksvärldarna är Tove Janssons Mumindalen och Irmelin Sandman Lilius Tulavall. Mumindalen är mera sagovärld och mindre magi, medan Tulavall är historiskt realistisk, men där finns mera magi.

De fyra böckerna i serien Tidens Tiggare är en fortsättning på böckerna Barbidels hav (1986) och Korpfolksungen (1994). I början av varje bok finns en kort inledning som orienterar läsaren.

Sandman Lilius beskriver tetralogin som fantasy och kallar dem traduljor (den sista tunna boken kallar hon tått). Här finns både magi och lägereldar, men också mycket vardagsliv och mänskliga relationer.

Berättelserna rör sig mellan den lilla staden Tulavall i slutet av 1800-talet och den lilla jaktriggade skutan Sydväst. Det är en färd mellan plikt och normer, frihet och äventyr.

En av huvudpersonerna är den unga Hannafia Alle. Hon kommer från den fattigaste och barnrikaste familjen i Tulavallkrönikan.

I Korpfolksungen hittade hon Telit, tillsammans med sjömannen Tuspuru Schando.

Ett folk med vingar

Telit är en övergiven unge från det bevingade Korpfolket och i den första boken Långvägaskogen har denna Telit vuxit upp och blivit något av en ledare för sitt folk.

Korpfolket har flyttat sin skog från trakterna kring Tulavall till den grekiska Avrions ö. Där fortsätter nu träden att växa och ge skydd.

Men åter en gång hotas de av någon som vill tjäna pengar på dem och Telit tvingas försvara sitt folk mot en självutnämnd ledare.

"Ditt sednaste Bref"

I Långväga skogen är det ofta Hannafia som för ordet. Hon talar, skriver brev och för loggbok på en dialekt där orden ofta skrivs som de uttalas och formuleringarna är ålderdomliga.

Det är en sorts hangödialekt á la 1800-talet.

Sandman Lilius har alltid använt sig av enstaka ålderdomliga och utpräglat finlandssvenska uttryck i sina böcker.

Men den här gången ger hon Hannafia ett språk som läsaren tvingas läsa långsamt och låta ljuda i sitt sinne för att höra rytmen i meningarna.

“Jag har nu så mycky ti säj å så mycky ti tyd ut åt mej själver. Dett går mer hävt när jag skriver än bara tänkandes ut i luften”

Vi får följa med Sydväst på hennes färd mellan Medelhavet och Tulavall i norr. I Tulavall är det trånga ståndssamhället i kraft och hög som låg ska veta sin plats.

Sandman Lilius trivs bättre i köket med småfolket och de som arbetar, än med de borgerliga och begränsade människorna.

Folk med hårda hjärtan

Många krafter är i farten i Sandman Lilius litterära värld. Det finns mycket som inte kan ses med blotta ögat, men hon skyggar inte heller för det låga, småsinta och onda i människan.

Även här, liksom i Fru Sola-trilogin (1969 - 1971), finns en disharmonisk och hårdhjärtad mamma.

När Hannafia efter flera år på sjön kommer hem får hon höra att hennes mest älskade bland småbröderna har dött och att hon inte är välkommen.

De andra syskonen försöker trösta henne. Men faktum kvarstår. Hon har ingen annanstans att ta vägen än skeppet Sydväst.

Valle Väderhatts fartyg

Till Sydvästs besättning hör förutom skeppskatten Fransiska även Tuspuru, som seglade med skeppets ursprungliga ägare Valle Väderhatt och som är hemma från ögruppen Pireanerna.

Själva skeppet Sydväst har av Havshäxan begåvats med ett eget liv.

Det är en blandning av realism och magi över skildringen av sjöresorna. Skeppet klarar av de mest halsbrytande stormar, klippor och skär (som sig bör) och vi får också veta vad som serveras i matväg ombord.

Läsaren får en gemytlig känsla av bekant fantasy på färden med det här sällskapet. Över resan vilar ett skimmer av äventyr.

En ogästvänlig ö

Väl framme på Avorions ö förändras stämningen och blir mer hotfull. På ön kämpar olika krafter om makten och våld är vanligt. Det blir en berättelse om vidskepelse, makthunger och girighet.

Sandman Lilius sätt att skriva påminner om Mia Franks Maran-trilogi i hur verkligheten smidigt och oförmärkt kan övergå i någonting annat och främmande. Olika världar lever parallellt.

Här i lande
E bergena så olika
Men många e såna att man int vet vad di menar
Bara våt våt sten opp i dimma

I den följande boken, Illop, kallas Sydväst med Hannafia och Tuspuru till Skottlands kala hedar av en varelse som kallas Illop.

Här står kampen mellan tre olika folkslag; byfolk, tassfolk och vrålfolk. De bränner varandras byar och slaktar både unga och gamla.

Den gruvligaste gestalten är Balgada som lockar människor till sig för att offra dem och äta dem.

Genom allt detta elände lyser kärleken mellan Hannafia och Tuspuru. De kommer varandra allt närmare och inser att ett liv utan den andra inte är värt att leva.

Parallellt med deras berättelse löper Janettes. Hon är Hannafias lite hånfulla barndomsbekanta. Hon är en av dem som begränsas av sin borgerliga mamma.

Här utvecklas hon som gestalt och kämpar för att själv få äga sitt liv och sina värderingar.

Varför hade mamma blivit så besvärlig?
Var det mormors fel? Mormor hade gått med för små skor hela livet.
Tills hon dog.

I Illop får vi stifta bekantskap med Kröpelinskan, en fattig men påstridig och besvärlig kvinna som ska komma att spela en viktig roll i den tredje boken, Botulf.

Fattighjonens uppviglare

Medan vi i Illop följt händelserna både i Skottland och i Tulavall håller vi oss i Botulf till Tulavall och det nät av förtal och skvaller som så småningom dras kring huvudpersonerna.

Botulf är namnet på en av dessa hemlighetsfulla män som förekommer i Tulavall-krönikan. Han är stadens fotograf och han och Janette blir ett par.

Deras samarbete i fotostudion väcker förundran och tungorna i staden börjar löpa.

Istället för magi och fantasy skildras här vidskepelse och sekteristisk religiositet. Kröpelinskan piskar upp en väckelsestämning bland stadens fattighjon som terroriserar stadsborna.

Det är ett brokigt galleri av människor Sandman Lilius visar upp, både barfotabor och inflyttade och här får de förhandla för att komma till en lösning med problemet.

Den här delen av tetralogin intresserar mest, tänker jag mig, dem som redan tidigare är bekanta med Sandman Lilius fiktiva universum. För här återkommer många bekanta namn i en mångstämmig kör.

Men för den som suktar efter äventyr och magi är det här kanske lite för realistiskt och vardagligt.

En strimma ljus i mörkret

I den sista delen, Regnens berg, försvinner den försupne sjömannen Brock och Hannafia och Tuspuru tvingas leta efter honom på en ogästvänlig ö.

Snart visar det sig att även denna ö har sina konflikter och att den härjats av sjörövare.

Det är inte några idylliska landskap Sandman Lilius för oss till. Det är som om hon gång på gång ville pröva den moraliska tågan och känslornas kraft hos sina huvudpersoner.

De fjärran folken får leva i bakgrunden, lite vagt skissade och grundorsaken till våldsamheterna förblir oklar för de resande.

Däremot bevisar de två paren Hannafia-Tuspuru och Janette-Botulf i Tidens tiggare att kärlekens kraft är stor. Den övervinner våld och förtal och krafter som vill illa.

Det skildrar Sandman Lilius utan att en enda gång förfalla till klyschig romantik.

Här är kärleken försiktig, men tålig och stark som ett hamparep på en jaktriggad skuta som redan seglat i 700 år.

Ett unikt livsverk

Det är en alldeles unik och mytisk småstadsvärld Sandman-Lilius skapat och placerat så många av sina böcker i. En stad omgiven av det hav där skeppet Sydväst seglar.

Det är mycket glädjande att livet i Tulavall fortfarande utvecklas och andas, 52 år efter att det tog form med novellsamlingen Bonadea (1967). Sådant kan man som läsare vara både tacksam och upprymd över.