Kyrkpressen 37/2018    13.9.3018

En liten pärla om att sörja

”Bipackssedeln” heter den, en tunn, liten bok som handlar om hur Chris Nyströms man Per börjar få blåmärken på kroppen och allt svagare muskler – vad är det egentligen för fel på honom? Kan symtomen bero på statinerna som han ätit för att få ner sina kolesterolvärden?

Jag börjar läsa boken för att jag faktiskt intresserar mig för biverkningar (jag är ovanlig på det viset). Men när berättelsen om Per Nyströms sjukdom, död och diagnos framskrider glömmer jag biverkningarna. Bipackssedeln (Litorale 2018) är nämligen en otroligt vacker, liten bok om sorg.

Chris Nyström är för många bekant genom sin tid som modersmålslärare och rektor för (högstadieskolan) Norsen i Helsingfors. Träffsäkert beskriver hon hur det känns att förlora sin bästa vän, sin livskamrat, den person som älskar också hennes åldrande kropp. ”Ingen hand kupar sig över min axelkula, över mitt ynkliga bröst.”

När hon, i ett brev till sin döda man, skriver om hur de låg i skedställning, hur de passade in veck och skrynklor och runda magar mot varandra, tänker jag att det måste vara en av de mest sinnliga sorgeskildringar jag läst. Nyström är rak, hudlös, längtande. Sedan är det en annan femma att man får liksom två böcker för priset av en: en bok som handlar om en sällsynt sjukdom som förstör musklerna (och som kanske kan vara en biverkning av kolesterolmedicinen), och en bok som handlar om sorg. Ibland passar de inte riktigt ihop, men vad gör det.

Så är det väl när skrynklor och magar ska få rum i samma säng. ¶

Sofia Torvalds