Om inbördeskrigets skeden i den åboländska skärgården finns egentligen ingen lokal översikt efter den vite ledaren (och tidigare socialdemokratiske lantdagsmannen) Ludvig Lindströms bok om Skärgårdens frikår från 1918.
Nu har läkaren och skärgårdsentusiasten Gustav Wickström åtgärdat bristen genom boken En storm är lös (Litorale 2017). Han har utifrån gamla dokument och bandupptagningar samt intervjuer med skärgårdsbor förtjänstfullt samlat upp berättelser och minnesbilder från vårvintern 1918 i området mellan Åland och Hangö.
Skärgården var ett till största delen vitsinnat område. De röda kompanier som rörde sig där – mest i Korpo och Nagu – kom från Åbotrakten, även om en del rödsinnade skärgårdsbor nog deltog.
Efter krigsutbrottet drog sig skyddskårister från främst Nagu till Iniö, där de den 7 februari bildade truppförbandet Skärgårdens frikår, som avsåg att ansluta sig till den av vita Åbobor skapade, omkring 600 man starka Sydvästra Finlands skyddskår (”Nystadskåren”). Denna hann dock före det ge sig i väg till Åland, där den lät sig avväpnas av svenskar och sedan förpassas vidare till norra Finland.
BILD: PRESSBILD
Skärgårdens frikår kom fram till Vårdö, där den under ledning av den på flykt varande Mouhijärvi-länsmannen Otto Wahlroos övade sig i väntan på att få tysk undsättning.
Tyskarna kommer
Tyskarna anlände till Åland redan två dagar efter fredsavtalet den 3 mars i Brest-Litovsk mellan Tyskland och Lenins bolsjevikregering, och frikåren, som uppgick till omkring 250 man, anslöt sig till dem.
Tyskarnas närvaro märktes genast i skärgården. Redan den 10 mars gav sig tyskar och frikårister i väg till Nagu för att proviantera, och häktade då bland annat den misstänkt röde Nagukantorn A.V. Nylander, som fördes i väg i fångenskap till Tyskland.
Skärgården förskonades inte från blodsdåd. De rödas arkebusering av köpmannen Hermansson på Nagu omnämns i boken bara flyktigt. Däremot omvittnas hur den av Mannerheim utsände militärguvernören på Åland, överste Hjalmar von Bonsdorff den 22 mars beordrat arkebusering av en rysk soldat och en finne på Vårdö. Orderns verkställande satte djupa sår i sinnet på Vårdöborna.
Röda tiden slut
Frikåren gav sig den 23 mars i väg mot Houtskär, och gjorde fem dagar senare ett misslyckat angrepp på de röda på Lohm i Korpo. Ett andra anfall den 4 april med kraftigare tyskt bistånd – dagen efter den tyska Östersjöflottans landstigning i Hangö – lyckades bättre.
Den röda tiden i skärgården fick följande dag sin avslutning i och med skottväxlingen mellan isbrytaren Murtaja, på väg med rödgardister från Lohm till Åbo, och den tyska kryssaren Kolberg på väg från Hangö till Korpo, assisterad av isbrytaren Sampo. Rödgardisterna lämnade fartyget och sprang iväg över isen mot Åbo.
Ledningen för Skärgårdens frikår övertogs den 10 april av den svenske löjtnanten Carl August Ehrensvärd, sedermera bland annat Sveriges arméchef. Han hade den 20 mars anslutit sig till kåren, som därefter utan strid tågade över Pargas in till Åbo.
Dokumentation
En storm är lös är en intressant dokumentation, men lider i någon mån av inexaktheter och kronologiska hopp. I tidigare verk (som Finlands frihetskrig) uppges till exempel att tyskarna inrättat ett fäste på Houtskär redan den 20 mars, medan Wickström uppger att tyskarna sköt fram en del av sin styrka dit i samband med frikårens förflyttning den 23 mars.
I följande stycke berättar dock skjutskarlen Svanström om hur tyskar anlänt till Houtskär och behövde hästar, och att han därför den 18 mars rest dit. Att tyska soldater rörde sig inne i den åboländska skärgården redan ett par veckor före den stora landstigningen i Hangö är inte särdeles välkänt.
Författarens val att kronologiskt följa händelserna och samtidigt geografiskt avancera från väster till öster, från Åland till Kimito, är förståeligt men gör framställningen lite ostrukturerad och svår att greppa. En klarare datering av händelser och mer ingående faktauppgifter hade kanske gjort det lättare att sätta de många citerade berättelserna in i sitt rätta sammanhang.
En viss avsaknad av källkritik får boken att på sina håll te sig mer som en dokumentation av hurudana historier som efteråt berättats om 1918 i skärgården, än om vad som verkligen skedde då.
Också den dokumentationen är dock värdefull, för att öka vår förståelse av traumat 1918. Och historierna återspeglar säkert historiska fakta, även om detaljerna må vara överdrivna.
Senare forskning
I de vitas minnen från striderna i Korpo och Nagu överdrivs de röda förlusterna på sedvanligt sätt. Utan kommentarer citeras Korpokyrkoherdens uppgifter om 40 stupade röda under striderna i Korpo. I berättelserna från Nagu staplar man stupade röda, som man ”plockar ihop en vedhög”. Den lokala röda ledaren Järvinen berättas att ha dödats samtidigt som tre kvinnliga sanitärer.
Projektets Krigsdöda 1914-22 databas omtalar dock sammanlagt 11 stupade i Korpo, varav en tysk och en vit. På Nagu noteras 30 stupade – varav 5 tyskar – under och efter striderna den 4 april. Några kvinnliga dödsoffer känner man inte alls till.
Bokens många intressanta berättelser kunde alltså gärna ha kompletterats med sentida forskningsresultat. Smärre skönhetsfel som några onödiga upprepningar eller att konsekvent prata om Pehr Edvin Svinhufvud må förlåtas.
Wickströms bok är en välkommen och läsvärd översikt av sällan omtalade händelser i skärgården för precis hundra år sedan.