De finns på sjukhus, äldreboenden, församlingar och begravningsbyråer, människor som gör det praktiska arbetet i samband med dödsfall. Benita Backas-Andersson har arbetat inom blomster- och begravningsbranschen i många år. Hennes debutbok ”När rädslan vilar” fick pris av Svenska litteratursällskapet. Nu har hon skrivit en bok om tankar, känslor och erfarenheter från arbetet i dödens närhet.
Trots ämnet är det en ljus och vacker bok, som andas stor respekt för människors olika bevekelsegrunder. Här finns berättelsen om mannen som i flera år har pappersurnan med den döda hustrus aska på köksbordet. Runt urnan sitter hans vänner och dricker hembränt och röker. Släktingarna vill att urnan skall komma i vigd jord och det är en grannlaga uppgift för begravningsentreprenören att sitta med tillräckligt länge runt köksbordet så hon kan få urnan med sig. Det finns ett etui i bakluckan på bilen för att frakta urnan, men den är så inpyrd av tobaksrök att hon väljer att köra med den i knäet i stället.
Backas-Andersson skriver fint om det viktiga arbete som aldrig syns när allt fungerar som det skall. Om dem som gräver, sopar, fixar, tvättar, klär och kammar. Om dem som smyger ut bakvägen ur kyrkan för att fixa någon liten detalj som någon annan glömt. Det är viktigt att allt blir rätt, för man får inga fler chanser att göra om en begravning.
Här finns skildrat hur det är att hämta avlidna i de stora sjukhusets underjordiska labyrinter, hur omsorgsfullt och respektfullt de avlidna behandlas även om det inte finns en enda vän eller anhörig på begravningen. Hon skriver om det allra svåraste: att bädda ett litet barn i en kista. Backas-Andersson varvar prosa och poesi på ett fungerande sätt. Hon framhåller hur viktigt det är att vi vågar tala om döden, både med de döende och de som skall leva kvar. Att det är viktigt att låta sorgen ta tid för annars börjar kropp och själ protestera förr eller senare.
Berättelserna i boken är fiktiva, men bygger på hennes egna erfarenheter.
Det är en vacker och viktig bok, fylld med livskunskap.