Tom Paxals nya kriminalroman Jagad är en svårslagbar kombination av oemotståndligt och svåruthärdligt.
Humöret, tempot, fantasin och den risigt personliga stilen är oemotståndliga, skön omväxling för den som tröttnat på slätkammad finprosa om subtila själs- och språkrörelser.

Det går över stock och sten med båt och tåg i Tom Paxals nya kriminalroman. Recensenten dras glatt med men skulle ändå gärna se att här hölls lite ordning.



Tom Paxals nya kriminalroman Jagad är en svårslagbar kombination av oemotståndligt och svåruthärdligt.

Humöret, tempot, fantasin och den risigt personliga stilen är oemotståndliga, skön omväxling för den som tröttnat på slätkammad finprosa om subtila själs- och språkrörelser. Svåra att uthärda är däremot den röriga användningen av skiljetecken, särskrivningar och språkfel som bara skriker efter en förlagsredaktör, liksom tillbakablickarna på gamla skurkerier som ligger som snubbelstenar mellan actionavsnitten. En del kunde man ha strukit också.

Krematorievaktmästaren John Henrik Ström och hans sambo Nadja – före detta agent för Ryska federationens federala säkerhetstjänst, numera agent för en trosbutik i Palermo förestådd av en mafioso vid namn Luigi – känner vi från Paxals föregående epos, Nitad.



Pensionsbekymmer

John vill numera ha lugn och ro men det blir komplikationer antingen med ryssarna eller med tjetjenerna eller med båda. Och Nadja tänker på sina pensionsutsikter, som är rätt usla. Finns det en fyrkgömma i skogen utanför Viborg så kan man inte bara låta den ligga där, resonerar hon:

”Ursäkta John, visst bryr du dig om mig. Men du förstår, jag måst skrapa ihop för min ålderdom, ingen här eller där ger mig pension, int min mus heller. Och inte lever man flott med att sälja trosor i Ryssland när jag är en gammal hagga ... Jag behöver och är förtjänt av den undangömda fyrken i skogen och jag ska ha dem med eller utan din hjälp.”

Jag är beredd att ge henne rätt. Hon är en driftig och imponerande kvinna, alltid steget före John – eller läsaren för den delen – när det gäller att bluffa, dubbelbluffa eller trippelbluffa sig fram i Helsingfors, Tallinn, Gdynia, Viborg och Valamo, på land och på vatten.

Någon har jämfört Paxal med Raymond Chandler, och det är att ta i. Men åtminstone intrigens rörighet har de två gemensam. På sidan 118 (av 279) har jag definitivt tappat tråden men det stör inte, för då befinner vi oss på ett litauiskt tåg på väg till Narva via Tallinn och stämningen är den allra bästa. Interiören i restaurangvagnen är en blandning av tsartid och sovjetprakt, inklusive mahorkadoft och bilder av Stalin och Ivan den förskräcklige med kosacker. Vem skulle inte trivas här?

”Atmosfären slog hjärtligt emot dem. Ingen jagade dem. Nu skulle de fira. De åt flamberat lammkött med vitlök. De hävde i sej snapsar och champagne. Från grammofonen kom det gammal rysk romantisk dansmusik. De dansade, blev påverkade.

Också servitriserna och konduktören fyllnade till. Den usla rälsen gjorde att tåghjulen hackade hårt mot skenorna. Tåget gungade som ett skepp och bidrog till den yra spöktågsstämningen.”



Partnerskap önskvärt

Anemiskt är det åtminstone inte och som miljöskildrare är Paxal underbart sinnlig när han får beskriva oglamorösa miljöer i det gamla östblocket, där det luktar ”konkret kommunism: kol, skit, ånglok, diesel och parfymerade donnor”. Han skriver om sex utan att vara unket sexistisk eller kall, och bjuder också på överraskande plausibla insikter i sånt som personer med beskedligare yrken inte kommer att tänka på. När John är en kvart försenad blir Nadja orolig, eftersom ”de hade för vana att vara punktliga som agenter, militärer och kriminella vanligtvis är”. Också en sån här märgfull formulering gör mig glad: ”Livet är kort, sjukdomarna är längre plus döden.”

I den svenska kriminallitteraturen träffar man numera på författarpar som Roslund & Hellström (Odjuret, Flickan under gatan m fl) och Jerker Eriksson & Håkan Axlander-Sundqvist (Kråkflickan m fl). När jag med gott humör snubblar över läshind¬ren i Paxals skröna funderar jag på vad ett kongenialt litterärt partnerskap skulle kunna göra för hans temperament, fantasi och ovanliga kunskaper. Kanske det inte skulle vara till skada?