Det är fart och det är flykt över Tom Paxals nya kriminalroman. Redan boktiteln "Nitad" tyder på allsköns farligheter och frestelser. Paxal som i tiderna slog igenom som en skildrare av de tvåspråkiga miljöerna in den gamla arbetar- och hamnstadsdelen Rödbergen i centrum av Helsingfors har nu profilerat sig som en suverän thrillerförfattare i Svenskfinland.
Själva storyn handlar om hur krematorievaktmästaren John Henrik Ström i Helsingfors råkar hitta ett blankt föremål från en kremerad rysk dam. Sedan nystas den ena intrigen efter den andra upp. Maffian blir inblandad, spåren tros leda till självaste Putin och den blänkande tingesten anses till och med vara ett öga i det återupprättade ryska statsvapnet Dubbelörnen.

I ett kapitel står en mystisk man vid namn Vasiljev på Tornis terrass från fjortonde våningen varifrån han med ett gevär försett med kikarsikte ska skjuta bokens huvudperson som har ett sammanträffande med Nadja, en likaså hemlighetsfull rysk dam, på Gamla studenthusets terrass vid statyn Tre Smeder.

Huvudpersonen klarar sig naturligtvis helskinnad undan attentatet – hur annars – och sedan bär det av till Viborg där skumma personer och den ena ruffiga och sjaskiga hotell- och nattklubbsmiljön efter den andra välkomnar bokens hjälte. Överfall i mörka gränder samt förföriskt lockande champagnedrickande ryska nattfjärilar för tankarna till James Bond.

Gamle gode "Sjöba", porrkungen och banditen från Rödbergen, Tom Sjöbergpasserar naturligtvis revy i den dramatiska berättelsen. Boken bygger enligt uppgift delvis på verkliga händelser och Tom Sjöberg hör till Tom Paxals barndomsvänner.

Även Nobelpristagaren Hermann Hesse blir citerad när en annan av huvudpersonerna, Lasse Ståhl, beskrivs som till hälften varg, till hälften människa. Poetiskt, stulet från Hesse, men ändå vackert tycker undersköna ryska Nadja. Det sägs inte i boken men passusen härstammar faktiskt från Hesses stora klassiker Stäppvargen som utkom redan 1927.

John Henrik Ström bor vid Tavastvägen i Helsingfors bredvid Kurvibaren. På den krogen möter han alla slag av vinddrivna existenser över många stop öl. När han ser ut genom fönstret från sin bostad har han ofta den obehagliga känslan av att vara iakttagen av en lurande och hotfull skepnad under en gatlykta.

Förbrytarligor är ingenting att leka med. På ett annat ställe i boken sägs det att "Det var en sval/klar kväll då ljusen från Tavastvägen såg ut som ett glittrande diamanthalsband. Någon skrattade, någon skrek, en siren i bakgrunden, en mistlur bölade i hamnen, grannen dunkade på sin stereobas..."

Med åren har Paxal verkligen slipat sin förmåga till träffande ögonblicksskildringar.

Bra är han också på att berätta om välbekanta platser för alla som känner Helsingfors. Hans huvudperson vandrar längs Sörnäs strandväg till Havshagnäs, det tråkiga officiella namnet är faktiskt Havshagen, längs Norra kajen till Salutorget, längs Södra kajen, Olympiakajen till Brunnsparken, förbi Eira tills han återvänder till Rödbergen.

Symboliskt nog är det just här hans traumatiska förflutna hinner ifatt honom, eftersom Rödbergsslummen med superi, rövande och bråk på gatorna och fattigdom aldrig kan lämna honom.

Rödbergen är det område dit Paxal alltid är tvungen att återvända. Barndoms- och ungdomsupplevelserna har nämligen satt sina djupa spår.

Intressant nog är Paxals bok inte bara en spännande kriminalroman, utan också en starkt socialkritisk skildring av hur det går till när det ska sparas och åter sparas i hälso- och åldringsvården. Gamla och sjuka bollas fram och tillbaka ända tills de lämnas ensamma för att dö. Eller så blir de försökskaniner för felaktig medicinering.

Skrämmande perspektiv i en tid då lönsamhet och konkurrenskraft prioriteras högre än allmänmänsklighet och empati. Huvudpersonens gamla mamma Inger som inte har långt kvar att leva är inget undantag i den hemska vårddjungeln.

Ryska fraser och ryska meningar dyker ständigt upp i boken. Vill man göra en kritisk randanmärkning så kunde kanske någon ryskkunnig person ha granskat transkiptionen. Tatjana med bokstaven j i mitten skrivs det ryska flicknamnet i allmänhet i sin svenska form. I boken står det Tatyana med y vilket är en engelskspråkig transkiption. Och den mördade ryska journalisten hette faktiskt Anna Politikovskaja och inte Anna Polfkovskaja.

Med denna bok har Paxal visat sin förmåga att baka in frän men välbehövlig samhällskritik i en spännande kriminalroman på ett sätt som rentav för tankarna till den svenske författaren Per Wahlöö som idag är något av en klassiker på området. I det avseendet har Tom Paxal nu definitivt en etablerad ställning som den svenskspråkiga författare som beskriver miljöer som oförtjänt ofta hamnat i skymundan i finlandssvensk litteratur.