Mina associationer går osökt till Raymond Chandler, Mickey Spillane, James Hardley Chase och andra; understatements, det hårdkantade språket, granitspråket, klokaspråket, slängarna, uppkäftigheten. Men också ömheten.
Paxals prosa är vildvuxen, respektlös, mot det mesta. Han har onekligen med sina böcker Farlig hamn, Svart spegel och Nitad gjort nya hämningslösa inmutningar i den rätt hämmade finlandssvenska litteraturen.

Den vilda dynamiken, ordens, uttryckens sprakande snårskog. Och farten, temperaturen som bara ökar, växer och sprakar hämningslöst.

Jag dyker in i Tom Paxals thriller Nitad, in i bokens frodiga vidvuxna snårskog. Språket är befriande vildvuxet. Det sprakar, bryr fan i konstlade verbala krav. Lever sitt eget liv. En språkvetares mardröm. Gangsterslang, busslang, hesaslang. Finska och ryska, frodas och växer, fram ur den hårda verkligheten. Understatements, glosor och glåpord, tufft och hårt som skär mot det mjuka och varma, mot kärlek och ömhet som trots allt sipprar mellan ord och rader. Blod och våld. Jämmer och elände. Misären i Viborgs gangster och sexkvarter, maffiakrogar. Döden talar. Döden skriker. Naturligtvis efter pengar. Efter ännu mera pengar.

Språket spretar, kokar, sprakar, trollbinder. Den häftiga rytmen, den verbala heta pulsen. Slagfrekvensen ökar. Respekt- och hämningslöst. Befriande ovanligt, kontrastskapande i vår rätt så anemiska och ibland alltför vattenkammade litteratur. Paxals teknik att öka språkrytmen genom snedstreck mellan orden fungerar. För att inte tala om att låta texten, när hettan och pulsen ökat, utmynna i enradiga ord och meningar, nästan som små lyriska dikter/bilder.

Jag känner mig nitad av paxals prosa.



Det osannolika blir sannolikt.



Nitad är en hårdkokt thriller, men också något annat, en bok med dimensioner och bottnar, en berättelse om penninggalenskap, hänsynslöshet, hård egoism, våld, sex och psykopatisk egoism. Känslan att drunkna, att kvävas och krampaktigt försöka hålla sig på ytan.

Det ynkliga och skrämmande personliga planet; den lilla hjälplösa människan som med en skör tråd är fästad vid samhället, vid det sociala och byråkratiska samhället – ett hjälplöst och oskyldigt offer. Förvecklingarna är många. Det som inte borde hända händer. Som i livet. Ibland.

Krematorievaktmästare Johan Henrik Ström eldar på i sina ugnar. Det osannolika blir sannolikt. Örnens öga glimmar i krematorieugnen. Amatörsuputen Ström glider, sparkas in, i ett fiskryskt maffiakonglomerat, i den mer eller mindre organiserade brottsligheten.

På sjukhuset ligger hans mor och lullar bort sina sista stunder, ett hjälplöst offer för vårdkyla, byråkrati och läkaregoism. Endast doktor Svamp hjälper, som ett ljus i vårdtunnelns mörker.

Mordhoten stiger, spänningen stiger. Krematorievaktmästaren förvandlas, blir hårdför och tuff, slängd i käften. Gangsterspråk, med dåligt täckta hot. Men visst pulserar den stilla ömheten, mot sonen, mot den nya kärleken, Nadja vars syrra ström eldat upp…

Storyn har vissa kontaktytor till verkligheten, ärkeskurken mafioson Lasse i sitt dubbelliv. Tom Sjöberg sitter utanför sin retroporraffär och matar duvor. Allt är mer eller mindre beroende av allt.

Mina associationer går osökt till Raymond Chandler, Mickey Spillane, James Hardley Chase och andra; understatements, det hårdkantade språket, granitspråket, kloakspråket, slängarna, uppkäftigheten. Men också ömheten.

Paxals prosa är vildvuxen, respektlös, mot det mesta. Han har onekligen med sina böcker Farlig hamn, Svart spegel och Nitad gjort nya hämningslösa inmutningar i den rätt hämmade finlandssvenska litteraturen.

Men hör och häpna, boken sluter med happy end och amen samt en dörr till maffiavälden till samhällets skuggvärld, en dörr som alltid tycks vara på glänt.