Det är spännande hur man i långa tider kan vara medveten om en författares existens utan att ha läst något av hans eller hennes produktion. För att sedan en dag få anledning att göra det. För min del blev det pris som Stiftelsen Längmanska kulturfonden i april tilldelade författaren Tom Paxal det som väckte mitt intresse. Prisnämnden motiverar valet med att Tom Paxal producerar ”en stark och vital konst som talar direkt till hjärtat”. Så tycker också jag. Med sitt okonstlade rättframma språk är Paxal en skicklig berättare. I hans berättelser avspeglar sig de äventyr och erfarenheter som hans eget liv bjudit på.

Paxal (f. 1947) hör till de stora årskullar som föddes efter kriget. Han växte upp i arbetarstadsdelen Rödbergen i Helsingfors. Livet i familjen präglades av misär och alkoholmissbruk. Vid 16-års ålder lämnade Tom både hemmet och skolan för att fara till sjöss. Sjölivet förde honom till avlägsna kontinenter som Afrika och Sydamerika. Efter att ha utbildat sig till matros sadlade han om och blev idrottsinstruktör från Solvalla och jobbade en tid som gymnastiklärare. Han har också jobbat som socialterapeut och vårdare för utvecklingsstörda innan han blev författare på heltid. Tom Paxal debuterade år 1977 och har efter det skrivit flera barn- och ungdomsböcker, noveller, lyrik och prosa. Därutöver har han skrivit pjäser, manus till animationsfilmer och dramatiserat och regisserat filmer.

Från slutet av 1990-talet har han samarbetat med polskan Anna Onichimowska som är en känd barnboksförfattare i sitt hemland. Tillsammans har de skrivit barnböcker och en diktsamling.

Mycket av det som Paxal skrivit bygger på det självupplevda. Den nyaste självbiografiska romanen Farlig hamn (2007) är på sätt och vis en sammanfattning och fortsättning på ungdomsromanerna Vännerna (1977) och Rödbergen (1981).

...