I stället kallar han boken "en rapsodi", vilket är både motiverat och välfunnet. Det hela är nämligen en ganska så rapsodisk komposition med rask frammarsch, snabba växlingar och rätt lösa fogar.

Det formar ett slags klagosång över tidens gång och smyger in i en förgängelsetematik i rapsodin, särskilt som många har hunnit dö, ofta i s.k. förtid. Men det handlar också om minnet och det förflutnas roll i vårt liv.