Läsningen blir ställvis nästan olidlig i sin befriande vildvuxenhet. Livet flummar. Tvära kastvindar.
Paxal vågar spy ut sig själv över vitt papper, rödbergskillen som steg upp under en lektion och lämnade skolan, i vantrivsel och kanske i protest. Paxal träder in i ett liv fullt med stormar, ibland som vågskvalp i brännvins- och vinglas. Livsvindarna slänger, grabbar tag om själen, för bort, till olika hamnar, på landbacken och till sjöss.

Ja, Paxals bok känns befriande, i sin hänsynslösa vildhet, flummighet. Hans vansinnesfärd är äkta, trots att han möjligtvis överdriver vissa händelser, skarvar, broderar och skroderar. Men så skall det vara. Sånt är livet.