Berättelsen om fyrmastbarken HERZOGIN CECILIE – skeppet som ville flyga – är ett försök att begripa det obegripliga 1930-talet. ÅRET är 1936. Fred härskar på jorden, depressionen är undanträngd. Hjulen rullar, Berlin-olympiaden skall strax invigas. Världen styrs med stadig hand av Stalin, Hitler, Mussolini och Franco mot en ny, hägrande framtid.
Varnande röster höjs. Ingen bryr sig. Sommaren skall bli vacker.
Ute på de stora haven seglar ännu de stora vindskeppen. Varje år deltar de nordiska tre- och fyrmastbarkarna – dussinet fullt – i den årliga vetekappseglingen från Australien till Europa. Seglen, det vackraste som finns, driver fartygen, hemlängtan drar i pojkarnas sinnen. Det går undan. Främst, vackrast, snabbast med sina 21 knop är årets vinnare, HERZOGIN CECILIE. Hon för den blåvita finska flaggan med oslagbara 86 dygn runt Kap Horn till Falmouth, for orders.
Beskedet lyder: Gå till London, lossa lasten, segla hem till Mariehamn för en semester på ljugarbänken under det blommande krikonträdet.
Några timmar efter det beskedet strandar den vackra fyrmastbarken på Devons klippor och sjunker. Det än idag oförklarliga, onödiga haveriet bildar den symboliska slutakten till en tusenårig epok – handelssjöfarten med råsegeltacklade skepp.
I händelsernas dramatiska centrum, mitt ibland HERZOGINs 29 besättningsmän, arbetar en ung engelsk kvinna, Pamela Bourne. Tack vare hennes energi och ledarskap blir Hertiginnan bärgad. Räddad, trodde man. Men en sista storm förintade hoppet.