Konstnären Henry Ericsson (1898-1933) tillhörde 1920- och 1930-talen såsom en formgivare av glas och silver och som en intressant grafiker, i egenskap av en begåvad tecknare. Intresset för bildkonst fanns och utvecklades, speciellt under många givande italienska resor, men då Ericsson utbildat sig för konsthantverk och inte för bildkonst, inriktade han sig på utställningar av bruks- och konstglas.

Vänskapen med arkitekten och konstskribenten Gustaf Strengell blev av stor betydelse för H. Ericssons karriär, liksom segern i tävlingen om glasmålningarna till Åbo domkyrka. Under 1920-talet tillkom några publika inredningar med stora väggmålningar, men han deltog även i tävlingar gällande måleri för det nya riksdagshuset och för nationalteatern. Åren präglades likväl av design, ett för tiden nytt ord gällande glas och silver, vilket gjorde namnet känt.

Under det tidiga 1930-talet avsåg H. Ericsson att lämna det industriella formgivandet för metallgrafiken och inledde en bildserie knuten till det undanstökade inbördeskrigets dramatik och ruskigheter våren 1918. En annan serie byggde på nyländska sägner om troll och otyg, och om djävulen i många former. Bägge serierna, som utfördes i den svåra tekniken akvatinta, blev emellertid på hälft. Konstnären tog upp oljemåleriet i avsikt att samla till en egen utställning. I en nära framtid målade han dels en sommar på Åland såsom diktaren Jarl Hemmers gäst; senare i Pojo på gården Ekerö, tillhörig svågern E. Hisinger-Jägerskiöld. Tiden hade emellertid löpt ut för H. Ericsson och hans hustru Quita, vilka hösten 1933 gästade vännen Jarl Hemmer i Borgå, och i den nedmörka staden körde fel och hamnade i ån. Med i bilen följde Quitas kusin Gunnel Lybeck och hennes man, litteraturdocenten Eric Kihlman, en av Hemmers närmaste vänner. Olyckan väckte stor uppmärksamhet i Sverige och Finland då bägge uppfattades såsom viktiga kulturpersonligheter. H. Ericsson var vid tillfället endast 35-årig och hade knappt kommit i gång med sin konstnärsbana, där han stått för design och formgivning, inte bildkonst. Man hade uppsatt stora förhoppningar vid namnet, men nu sänkte sig tystnaden över den aktive och allmänt begåvade mannen. Tystnaden fördjupades av våra krig, vilka varslades av mörka moln redan vid mitten av 1930-talet. Det är därför som Christoffer H. Ericsson, 13 år vid föräldrarnas död och nu över åttio år gammal, uppfattade sig måsta skriva om dem och deras hem, sommarboende och utlandsresor.