Berättelsen om den svenska tidningspressens 250 år i Finland är en framgångssaga. Men också en spännande och dramatisk historia.
Den svenska pressen har haft och har en viktig funktion för försvarandet av ordets frihet. Gentemot den ryska censuren, i kampen med fennomanerna, under inbördeskriget, i språkstridens och självcensurens dagar. Men också under våra dagars medierevolution och i trycket från de sociala medierna.
En blick i backspegeln visar att berättelsen om den svenska tidningspressen också är en överlevnadshistoria. Tack vare tron på det fria ordets kraft och möjligheter.
Under de 250 år som det utkommit en tidning på svenska i Finland har utvecklingen gått från bly till webb. Genom digitaliseringen har de tekniska möjligheterna att ge ut en tidning på ett revolutionerande sätt förbättrats, men samtidigt har det inneburit nya utmaningar för ”gammelmedia” i pappersformat.
Författarens avsikt med boken är att i en tidsresa analysera hot, utmaningar och möjligheter för det fria ordet. Den symboliserar för mig fyrens låga i vår karga skärgård. Ljuset tändes av Henrik Gabriel Porthan och hans ”Sällskap i Åbo” 1771, inspirerad av vännen och upphovsmannen för den svenska tryckfrihetsförordningen, Anders Chydenius.
Under storfurstendömets dagar på 1800-talet gällde det att försvara den nyvunna yttrandefriheten.
Den ryska överheten uppfattade tidningspressen som en megafon för makten, vilket innebar att censuren drabbade dem som trotsade överheten. Antingen blev de tvungna att landet eller så förbjöds tidningarna.
En utmaning var det också att slå vakt om den svenskspråkiga tidningspressens existensberättigande. Fennomanernas förvanskade citat ”ett språk ett land” ställde det finska mot det svenska och motsättningarna mellan språkgrupperna skärptes.
1900-talets stora omvälvningar var en prövotid för tidningspressen.
Under inbördeskriget var de flesta tidningarna förbjudna, vilket kan ha varit en orsak till att motsättningarna i samhället kom i dagen först efter kriget. I form av språkstrider då det gällde militären och universitetsvärlden. Men också internt på svenskt håll i en dragkamp mellan Nyland och Österbotten.
Under 1920-och 30-talen fann rasistiska strömningar gehör i en del svenska kretsar och återspeglades i tidningspressen. Efterkrigstiden var ur pressfrihetssynpunkt en dyster period. Under 1970-talet kulminerade självcensuren inom tidningspressen, de svenskspråkiga inte undantagna.
Digitaliseringen under 2000-talet har för mycket gott med sig, inte bara teknologiskt utan också sett ur ett demokratiskt perspektiv.
Samtidigt påverkar digitaliseringen oss människor på ett sätt som vi inte haft beredskap att hantera. Omdefinieringen av medborgarjournalistiken, som inneburit att vem som helst i sociala media kan tycka vad som helst har banat väg för en desinformation med fejkade nyheter.
Förändringen från papper- till digitalutgivning har på finlandssvenskt håll inte förlöpt helt smärtfritt. De digitala upplagorna har fått fler läsare, men antalet prenumeranter har inte ökat i samma utsträckning.