I Åbolands skärgård har man alltid rört sig på vattnet, inte bara vid jakt och fiske, utan också i bruket av jorden. För att föra sina varor in till städerna lät bönderna i Korpo, Nagu, Pargas och Kimito sedan långt tillbaka i tiden bygga båtar med virke från egen skog. Till att börja med var de rätt små, men när man efterhand började gå samman med sina grannar kunde man rusta till större skutor.

Mot slutet av svenska tiden seglade skärgårdsborna allmänt till både Åbo, Stockholm och Reval för att avyttra sina produkter. I början av ryska tiden utvecklades seglationen ytterligare, men under Krimkriget 1854 – 1855 led sjöfarten stora förluster. Flere fartyg beslagtogs ute i Europa, andra måste säljas i utländska hamnar, och många brändes eller bortfördes från hamnarna längs våra kuster. Då mindre än hälften av handelsflottan fanns kvar efter kriget, beslöt senaten att ersätta redare och köpmän för deras förluster genom att låta dem i fem år tullfritt införa fartyg och material för fartygsbygge. De fartyg, som byggdes efter kriget var större och bättre utrustade, än de som byggts tidigare. Och när antmannafartygen år 1868 fick obegränsad seglationsfrihet började åbolänningarna gå till sjöss litet till mans. År 1880 var inte mindre än fem barkar, fem briggar, tre skonertskepp och tre skonertar registrerade enbart i Korpo!

Bakom det väldiga uppsvinget i allmogeseglationen stod en sällsynt lyckosam blandning av tidpunkt, inställning och beredskap. I skärgården utgjorde varje fartyg underlag för ett skilt rederi, som i allmänhet bestod av 15 – 20 delägare. Så långt möjligt skulle rederiets utgifter täckas med hjälp av redarnas personliga insatser. På våren var de skyldiga att vid ”första öppet vatten”, medan fartyget gjordes segelklart, föra ned sin andel av den proviant som behövdes ombord. Det gällde främst hårt bröd och torkade ärter, samt hårt saltat smör, fläsk och kött. Vid rederistämman hade de rösträtt enligt del i fartyget. Till huvudredare, eller korrespondentredare som det också kallades, utsågs en skrivkunnig, med sjöfart väl förtrogen person. Han skötte rederiets affärer på hemorten och mottog från lossningshamnarna betalningen för frakterna som remissor av fartygets befälhavare. Huvudredaren sammankallade den årliga rederistämman, där delägarna granskade räkenskaperna för den avslutade säsongen och fattade beslut om den fortsatta verksamheten.

En sommardag på 1950-talet, när författaren med sin far rodde längs stranden i Västerkalax Västervik i Korpo tillsammans med lektor Ludvig Granit, berättade han att man en gång i tiden byggt ett segel fartyg på Lukanberget. Vid sjösättningen, som han deltog i som liten pojke, hade man druckit rom med skopa ur en stor så. Det lät spännande, men desto mera nämnde han inte om saken. Först när Gustav Wickström tjugo år senare hittade namnet på fartyget i Allan Gustafssons bok ”Gynnande Vind – åboländsk bygdesjöfart under segel”, vaknade hans intresse för bygget på allvar, och sedan dess har han försökt få reda på så mycket som möjligt om briggen, som hette ”Hermo”.

Till en början fäste Gustav uppmärksamheten vid själva fartyget, dess egenskaper, resor och laster, men med tiden gled intresset över till människorna ombord – till deras liv och leverne. Han hittade allt mer uppgifter om den första kaptenen, Herman Emil Michelsson. Under årens lopp har han också lyckats få reda på en hel del om kaptenens hustru Alexandra.

Boken handlar således om verkliga personer och deras liv i slutet av 1800-talet. I huvudsak bygger framställningen på uppgifter av anhöriga, brev till och från briggen ”Hermo” och barken ”Chieftain”, dokument från Åbo Landskapsarkiv och Sjöhistoriska Institutet vid Åbo Akademi, samt på Allan Gustafssons anteckningar från mötesprotokoll och J.M. Granits nedtecknade barndomsminnen. Författaren har dessutom intervjuat Lars Grönstrand, Holger Stolzmann, Harry Svahnström och flere andra med kunskap om bygdeseglationen i gångna tider. För att sammanfoga det hela till en fortlöpande berättelse har Gustav fyllt i de dokumentära uppgifterna med berättelaser från segelsjöfartens dagar.

Segel sjöfartens storhetstid avspeglade sig under senare hälften av 1800-talet i bygdeseglationen i Åbolands skärgård. Man byggde allt större fartyg och seglade ut på allt vidare vatten. År 1875 sjösattes briggen ”Hermo” i Korpo. När dess kapten Emil Michelsson några år senare gifte sig, tog han sin unga hustru med sig ombord. Från Shields i England seglade de upp till Arkangelsk vid Vita havet och efter det över till Wilmington i Nord-Amerika.

Men de åren var det dåliga tider för sjöfarten och Hermo kom hem utan att kunna visa upp någon vinst av seglationen. Emil fick därför lov att lämna briggen ifrån sig. Förlusten av befälet var ett hårt slag för honom. Med tiden kom han iallafall upp sig på nytt och seglade som kapten på barken ”Chieftain”, när han år 1900 drunknade i Medelhavet utanför Barcelona.

I boken berättar hans änka Alexandra på gamla dagar, sittande i gungstolen hos sin dotter i kantorsbostaden på Föglö, för sina barnbarn om sitt liv med Emil. Skildringen utgår från verkliga personer och bygger på händelser i deras liv. Den ger en inblick i en kofferdiskeppares slitsamma och riskfyllda liv under senare delen av 1800-talet.
För bokens visuella utformning står Marienka Pakaslahti, som bearbetat bildmaterialet och gjort layouten. Pete Aarre-Ahtio och Eva Janikova-Pakaslahti har fotograferat tavlorna och de skriftliga dokumenten. Svenska kulturfonden och Konstsamfundet har genom sitt ekonomiska stöd bidragit till anskaffandet och utformandet av bildmaterialet. Dessutom har Korpo hembygdsförening och Korpo Kulturgille uppmuntrat mig i mitt skriftställande.

Med boken önskar författaren ge dagens skärgårdsbor en inblick i sina förfäders liv. Han har bemödat sig om att göra boken lättläst och därför lämnat bort hänvisningar till källor. Berättelsen utgör i vilket fall som helst en slumpvis vald och ofullständig bild av livet, som ”det verkligen var” för närmare 150 år sedan. Det mesta är sanning, men den är av varierande natur, allt från mätbrev över briggens yttre och inre mått, listor över besättning, resor, anlöpta hamnar och rapporter om haverier, till innehållet i personliga brev och minnesbilder av personer som känt eller hört talas om Emil och Alexandra. Författaren har vävt ihop allt till en berättelse, satt i Alexandras mun.