Christoffer H. Ericssons bästsäljare Vindslitet ges nu ut som nyutgåva, 62 år efter att den första upplagan utkommit. Författaren var då en ung officer med tankarna och känslorna starkt förankrade i Porkalavattnen. Ericssons lyrik och illustrationer är lika aktuella som de var då boken ursprungligen emottogs av kritikerna:

”I själva verket minns jag mig inte på mycket länge ha läst en så frisk och frimodig hyllning till Finska viken och dess möjligheter... formellt mogen och buren av en frisk konstnärlig anda. Den bör vara till glädje för litteraturens likaväl som för havets och segelsportens vänner.”

Olof Enckell i Hbl 1942

”Det är inte många böcker om båtar och hav, som innehåller så mycket på en gång av sakkunskap och lyrik... en mycket mogen bok, gjord med ambition och vaken självkritik... Hans sinne för valörerna är en konstnärs, han förfogar över en klar och suggestiv färgskala, som har utrymme för allt utom det banala och klichémässiga.”

Fredrik Valros i Svenska Pressen 1942

”Han känner allt om båtar och det mesta om de ärriga och gamla original, som trampat omkring på dem... Det är en konstnär, som ser på havet och havets folk. Han berättar medryckande och rakt på sak. Stilen är saltmättat frisk, och ibland blir den lyriskt innerlig på ett synnerligen tilltalande sätt.”

Göteborgs morgonpost 1942

Författarens egen presentation av bokens tillkomst:

"Den lilla boken VINDSLITET utgavs av Söderströms 1942 med författaren tjänstgörande såsom stabsofficer i det återvunna Viborg, en iskall spökstad av utbrända ruiner. Men boken hade tillkommit såsom manuskript hösten 1941 i Lahtis, i Hennala Garnison, där jag såsom 21-årig nybliven officer, och sårad under sommaroffensiven, tillfälligt gjorde tjänst och ofta gavs den trista vaktofficerssysslan, som innebar ett genomvakat dygn. Den medförde tillgång till ett skrivbord i ett kakelugnseldat rum, till skrivdon och till arbetsro: här tillkom story efter story, och sedan en stålpenna och en halv flaska tusch grävts fram, också en serie skisser i liten skala på udda bitar av kartong.
Vad rörde det sig om? Arbetet tog form under dessa höstnätter med ovanligt mycket snö och kyla redan i september, i det nya Hitler-krigets år. – Skärgård, båtar och segling! Allt man stängts ute från under somrarna 1940 och 1941, och som man med all sannolikhet inte skulle uppleva under många följande år. – En ung soldat, och speciellt en infanteriofficer av lägsta grad, hade minimala chanser att behålla livet under vårt tyskinspirerade anfallskrig.
Den egna kära långfärdsyachten var redan såld efter en vinter på land. Seglande var i onådens år 1941-42 en dröm och en utopi! Men drömmar kunde sättas till pappers, både såsom text och bilder. Det skedde under nattliga timmar i dejour-rummet i en kasern av rött tegel, då och då avbruten av nattliga inspektioner i snö över vristerna. – I ett långt senare skede grävde jag fram gamla brev som gjorde klart att min då endast tjugoårige far, med fältväbelsrang, sommaren 1918 tjänat i samma ex-ryska kaserner, då nyttjade såsom fångläger."