Vi står vid porten till Skärvornas stad, en vackert gestaltad bok skriven och illustrerad av Irmelin Sandman Lilius. Utan att det uttryckligen sägs är den en fortsättning eller en utbuktning på hennes sällsamma sagovärld.

Innan vi släpps in i vimlet av bilder och dikter blir vi insatta i bakgrunden. Vi ser en liten familj, mor, far och en dotter, som heter Muddle, på en grekisk strand som är täckt av krukskärvor. Modern och barnet krafsar och letar bland skärvorna, fadern läser högt om platsen, som heter Asine och en gång, före antiken, var en betydande stad.

En gammal man från trakten kommer gående och börjar tala med dem – på grekiska. Han säger något om att det egentligen bara är arkeologer som får gräva här och så berättar han om kungen från Souidia, som när han var prins, grävde här. Fast krafsa lite får de också. 

Många av dikterna verkar framsnurrade på en drejskiva, varv efter varv. De två första raderna rinner fram så här:

Pärlemortrappor, lopp över lopp
högre allt högre till regnet.

Och drejskivan snurrar och ord väller ut. Krukmakaren är alltid där, han skapar, han krossar, han vandrar bland skärvor. Hans gärning rör sig i cirkel från början till slut och till början på nytt och bilderna radas. I den andra dikten under en tunn bild av en hund finns detta: 

Hundar, små hundar strömmar ur brunnen 
genomskinliga efter så lång lång tid

Jag läser och känner igen något. De genomskinliga små hundarna påminner mig om den vackra sagan om Vattendraken av Muddle Lilius från mina barns barndoms. Ja, Muddle är flickan på skärvstranden och ”attedrage” hette draken för barnen när de var små. Den var lika genomskinlig som hundarna här.

Genom bokens blad går en rörelse, drejskivan snurrar. Oftast är rörelsen jämn, så jämn att den göms och blir stillbild:

Solen löpte förbi. 
Obevekelig kringgång 
eldragg med strimmor i.

Men här och där finns ett hack, kanske på grund av en ofrivillig ryckning i krukmakarens hand, kanske för att texten vill förmå oss att läsa också det som inte står där, kanske för att avbilda alltings ofullkomlighet:

Hit till Skärvornas stad
kommer drömmar i stora hjordar
kommer drömmar strömmande i stim.

Jag läser utan att veta om jag stretar emot eller om jag är ledd: ”kommer drömmar i strömmande stim”. Och gungar inte skivan till ibland och gör det som visas lite vingligt för ögat och sinnet? Vem är det som är död här? 

Död sedan tusentals år är den brunnen
grävde och murade skickligt, och gav oss vårt värv.

Fast kanske tycker ni att jag är på villovägar nu? Jag tar ett steg tillbaka och försöker se hela diktflödet med en blick: En drejskiva där jordklotet eller året vrids runt, som rum och som tid. Men ibland stannar skivan till för en stund, en mikrosekund eller tusen år: ”Världen krympt till en ringmur kring solen”. 

Strax flyter allt vidare igen och vi ser fåglar, lejon, hästar, träd, kärr och snäckor, soldater från forna tider, murar, ruiner i ord och i bild. Mörkret är större än ljuset i bilderna, också när det någon gång finns mer vitt än svart i dem, men kanske beror detta till en del på linoleumsnittets väsen. Och mörkret i sig verkar nog mer skyddande än hotfullt.

En märklig mycket mörk bild föreställer ett kärr med en långbent groda liksom dansande och en människa med huvudet nätt och jämnt över vattenytan bland guppande näckrosor. I texten talas det om ”dränkningsbud”, men så följer raderna: 

Så
vi lärde oss simma.
Vi valde grodan till Gud.

Men snart är vi eller nyss var vi hos krukmakaren igen, både i text och bild:

Han gör krukor och skålar
ristar dem, målar
med mineraliska ämnen 
som bjärtnar i brand.

Det ger ett slags trygghet när farorna hopar sig med plundring och brand, och striderna hårdnar, allt kan ta sin början igen.

Diktarens språk är kraftfullt, ”bjärtnar i brand” har en fornnordisk klang, raden kunde ha kommit ur Hávamál, men Sandman Lilius knådar genom hela boken orden med lust och egensinne, så jag ska väl inte hitta på att fataburen är någon annans. ”Kvickguldssång” eller ”ofullstånd” förstår man kanske bara om man tar hjälp av de omgivande orden, ”hörlig” och ”ökelse” ligger väl närmare det vi brukar ta i vår mun. Och ”elfenbenshörningshjorden” ser vi lätt för vår inre syn.

Och jag ger nu till sist, innan drejskivan stannar, ordet till krukmakaren där han någonstans mot slutet av boken sitter framåtlutad med ryggen vänd mot oss. Han säger:

Varje morgon i ljusets väckelse 
ristar jag i en fuktig kopp
vassa tecken för min förskräckelse 
sköra tecken för fortsatt hopp